Gränslöst

Det är 60-tal och jag träffar Sebastian vid Pellikän korva

När Sebastian klev upp i ottan en dag och började klä upp sig i finkostymen, undrade Saima vad som var på gång. Om man skulle tordas fråga, tänkte hon. Sebbe yppade inte mycket till någon om sina förehavanden.
-Vart ska du? frågade Saima i alla fall till slut, när nyfikenheten blivit för stor.
-New York, blev det korthuggna svaret utan vidare förklaringar och av kroppspråket kunde klart utläsas att det inte var nån ide att ställa frågor.
Det höjdes ett och annat förvånat ögonbryn, när Sebastian stod och väntade på halvtio-bussen, efterom det var rätt sällan man såg honom röra sig utomhus på ljusa dagen.
Några dagar senare var han hemma igen. Ingen förklaring lämnade han ut, men vid det laget visste många att Sebbe varit over there, vilket medförde en hel del spekulationer.
Flera år senare, när jag på en fisketur hade följt älvstranden uppströms förbi gäddvikarna nedanför Lindfors, uppstod ett sällsynt möte. Jag stötte ihop med Sebastian vid Pellikän korva. Jag med ett kastspö och han med ett par sjunkstockar från flottningen, som han dragit upp på land.
Det var faktiskt enda gången jag träffade Sebbe på tuman hand och jag är fortfarande förundrad över samtalet som utspelade sig. Han frågade hur det gick i skolan och hur det var med mina föräldrar och berättade själv om sina bekymmer med att få ihop ved till vintern. Jag tänkte att nu måste jag passa på att fråga om Amerikaresan och frågade rakt ut;
-Hur var det i New York?
Sebastian tittade på mig med sina smala ögon och såg lite full i fan ut och helt oväntat började han berätta.
-Jo, när vi lyfte från Arlanda så stod det inte länge på förrän flygvärdinnorna började bjuda ut både sprit och mat, men jag tog inget för jag hade ju massor kvar av matsäcken, fast jag tog ju senare, när de kom för andra gången. Sen när vi kommit till New York, så var det ett jäkla liv överallt. Folk så förbannat och trafik och nog har man ju hört hur farligt det är för en bonndjävel i en sån stad, så när jag fick syn på en polisbil så stoppade jag den och frågade lite om hur jag enklast skulle ta mig till Bronx. Jag kan engelska, men tror du inte fan att dom bara glodde på varann och skrattade, utan att begripa ett dugg av vad jag sa, men jag gav inte upp och till slut hade Sweden, Bronx och bank i alla fall gått fram, ja kan du förstå...dom skjutsade mig in till stan och ända till banken, jag hade ju adressen i börsen. Jag kom ju på att det där var ju ett jäkla bra sätt att tag sig fram, speciellt efter att jag varit på banken och hämtat alla pengar, för det var ju därför jag rest hela vägen, för att hämta arvet efter en släkting som inte hade några egna barn.
Ja det var ju ett helvete bara det, att få ut pengarna, dom menade att dom kan föra över pengarna till Sverige utan vidare, per telefon, hur det nu skulle ha gått till, men nu hade jag ju farit ända hit, så jag sa, att nog hade jag bestämt mig, att jag skulle ha ut pengarna, det har ju inte dom med att göra, och när jag fyllt portföljen, så gick jag bara ut och snurrade lite på gatorna och fick tag på en polisbil, ja, ha ha, dom ledsna ju också på att försöka begripa vad jag sa och bjöd mig skjuts till hotellet och tror du inte att jag nästa dag åkte polisbil till flygplatsen, jojjomen.
På hemvägen åt jag på planet, tre gånger fick man mat och gott var det och på hemvägen träffade jag äldsta flickan på Arlanda, för hon visste när jag skulle komma och varför jag hade rest och var väldigt orolig, men när vi möttes vid grinden så sa jag att inte behöver man ängslas för mig inte. Här är jag nu och pengarna har jag med mig, massor av dollar, titta här i porföljen, men det får du faan ta mig inte tala om för en endaste människa, inte ens för mamma, för då tar de inte mer än ett par dar innan hela byn vet det.
Hon undrade väldigt vad jag skulle göra med pengarna men jag skulle ju så klart ta dom till Handelsbanken i Haparanda.
-Men hur var det i New York, var det fint? frågade jag.
-Ääh, städer. Inte hade jag tid att gå på sightseeing, jag såg ju ändå allting från planet sen. Husen var väldigt höga.
Om Sebbe satte in pengarna på Handelsbanken eller bara växlade till svenska kronor och fyllde portföljen är en annan historia.