Det är nutid och tullstugornas tid längs Torne älv är förbi.
Smugglingen
över Torneälven har periodvis varit rätt
omfattande, lindrigt uttryckt. Därför har tullverket varit en viktig arbetsgivare i Haparanda
och gränsbyarna norrut längs älven. Farfar E-A var från 1901 till 1940 en av många
gränsridare, som tullarna i början av 1900-talet titulerades. 4 av hans närmaste grannar på Revonsaari likaså. Hans ”kollegor” på andra sidan var
fram till 1917 ofta kosacker eftersom Finland fortfarande var ett storfurstedöme under den ryske tsaren.
Många är historierna om ”entreprenörer” som skaffat sitt startkapital med hjälp av nattliga turer över älven. Tiden efter andra världskriget
brukar betecknas som smugglingens guldålder med de ”stora” varorna kaffe och socker från Sverige till Finland. Cyklar, rakblad, tvål, kryddor, mjöl, klockor, skor, snus och
piptobak, var andra varor som letade sig vägar över gränsen österut. Sprit, cigaretter, kött
och bildäck kom åt motsatt håll, liksom mängder av hästar som blev hamburgerkött och kanske filén redan på den tiden serverades som oxfilé ibland på restauranger.
Bevakningen av gränsen kunde ibland ta sig en del bisarra vägar. Fram till 1972 var passagen över älven formellt styrd till gränsstationer med tullstuga på
båda sidor om älven. ”Vår” gränsövergång på Revonsaari fanns ca
100 meter nedströms om vår båtplats och far, som tog sig över älven mest av alla, brukade ro
fram mot gränsövergången, vinka upp mot tullstugan
och sen vända båten uppströms och ro iland vid sin egen båtplats.
Att strunta i att passera
tullstationen var inte så populärt bland vissa tullare och kanske var det därför, som det i slutet på 50-talet började växa upp en timrad stuga
mitt bland
ungbjörkarna, precis intill vår strandstig. En extra tullstuga med små fönstergluggar, där man bekvämt skulle kunna sitta och punktmarkera
båtplatsen och stigen, eftersom
man av någon outgrundlig anledning fått för sig, att avancerad smuggling
förekom längs farsans färdväg, när han rodde över mor till jobbet eller handlade i Osmos handelsbod eller
hälsade på sina vänner på finska sidan. Man hade dock glömt en sak. Projektet hade inte sanktionerats av vare sig tullmyndigheten
eller markägaren. Bygget fick ett abrupt
slut när markägaren Manne fick nys om saken.
Den
timrade stugan som hann få väggarna resta, blev senare en perfekt lekplats för oss smågrabbar. Vi utkämpade många slag kring dess knutar, med
blåsrör av björnfloka och rönnbär som ammunition .
Nu när tullstugornas tid längs Torne älv är förbi sen länge,står den kvar som en relik och minner
om tider som gått. Timret har av väder och vind patinerats till en vacker silvergrå nyans, likt ryggen på en gammal gorillahane. Golvet
har för länge sedan förmultnat, och naturen återtar steg för steg platsen.
