Det är 2010 på Käringholmen

Ett stearinljus i bastukammaren, kastar
ett fladdrande ljus in i bastuns dunkel.
Julinattens himmel speglar sig
i finska viken.
Bykgrytans eldstad sprakar
Håller vattnet varmt.

J öser skopor över kiuas, ´ugnen´,
Mjukt fräsande stiger löyly, ´ångan´,
slickar väggarna och taket,
träffar våra ryggar
från höger och vänster sida.

Det hettar till, men sticks inte
Rappen med en doftande vihta, ´ruska ´,
får huden att svida
Svetten bryter fram
Ur minnet hörs Bolme sjunga Vysoskij;

”Elda bastun! Låt ångorna blända mig,
bär mig långt bortom vett och förnuft!
Gör mig rusig och saligt förgiftad
med brännande, renande luft.”

M står vid tvättbänken,
öser en balja över sig,
Som grannmoran på Revonsaari,
ett halvt sekel sedan.

Sjögren har redan gått ut,
dykt ner i det svarta vattnet,
sitter nu på bänken under fönstret
läppjar på en öl
Han byggde bastun.
Den blev fin.
Löylyn sielu, ´ångans själ´, blev ett
med den mörkgrå byggnaden,

Vi går ut och gör sällskap.
Svalkar oss i det ljumma vattnet,
Natten är varm, ingen handuk behövs.
Basturena är vi nu till både kropp och själ.

Sikfest på 70-talet

Det var på 70-talet- när Sikfesten var vildvuxen.

Kukkola är mål för resan. Där ska sikfest åter hållas.
Halstras sik i halsterstugan, över knastrande stockeld ska den svedas.
Rökas sik med enbärsris, i tunga svarta gallerlådor.
Man får höra sånger sjungas, dansa polskor med varandra.
Se när traktens vana karlar, håvar sik från långa pator,
För ner håven i den strida forsen, låter skaftet föras nedströms.
Se den silverblanka sikens sida, när håven glider upp till ytan.
Öl och brännvin finns inom synhåll, drickat dricks ej nånsin slut på.
Många saknar kanske tågan, att sluta innan blicken slocknar.
Andra tar det mera varligt. Vet att njuta nattens ljushet. Tre dagar ska ju festen vara.

En gammal PV rullar in på gården. Farsan plirar genom fönstret.
Ut ur bilen kliver karlar. Skäggen fladdrar i sommarbrisen.
Är det Lemminkäinen och Väinämöinen? Har de klivit ut från runan?
Stegat ut i verkligheten?
En kvinna syns där även vara. Kraftfull ser hon ut att vara,
bär en fela under armen, knäpper lätt på stämda strängar
kan det vara flickan Aino, Joukahainens yngre syster.
Nej, spelemän är de alla, Högda spelmän ifrån Högland,
några är från Södra Sverige. Men de borde vara flera,
Var är resten är vår fråga. Vi får höra vad som timat.

Alla hade genom Finland bilat, spanat efter tusen sjöar,
hört korpen kraxa att här finns vattnen, överallt bak trädens stammar,
bakom snåren, bortom dikesrenen, bakom nästa vägkrök skymd av trädens stammar.
Man hade färdats hela sträckan, intill dessa tusen sjöar, alla dolda bakom träden,
vetat att den vackra knipan, flyger över vattenytan,
doppar vingen i spegelytan, spegelblank i solnedgången.
Man hade blivit lite osams, grälat om var de vackra vattnen bäst kan skådas, bäst kan hittas.
Man hade tagit andra vägar, kört åt skilda håll med bistra miner, kommit så ifrån varandra.

Sent om dagen kom så resten, rullade in på Rovagården
som min farfar köpt för pengar. Gubben Niska köpte andra halvan.
Rymlig är vår bastulave, där kan sinnet få ro att rasta.
Där kan vi sjunga om det öl som bryggts på korn från traktens åkrar.
Sen får vi äta utav fisken, som min bror har fångat, smaka älgkött som han har jagat.
Mot natten är det dags för läger, vila inför helgens fest.
Britta och Micke väljer holmen, gamla huset på Revon-
saari. De andra styr sin kos till forsen, de vill vara där allt händer.

Till gammeldans på fredagkvällen, har Svante städslat Högda spelmän,
tvenne bröder ifrån Högland, från Harrsjöhöjdens by
och resten ifrån Sörmlands nejder.
Sune slår på strängaspelet, stampar takt med vänstra foten, Britta leder fiolens flykt,
Lasse spelar andra stämman, Stig och Micke fyller låten.
På golvet dansas hambo,shottis, vals och polska, solen sjunker ner mot forsens nacke.
Lugnt har denna festen börjat.

På lördag springs det lekar. Koskikenttä framför forsen,
vimlar av tok och skratt, av spex och tjut som överröstar forsens brus.
Spelmansgänget samlas åter, med sig har de sina vänner, förfest före kvällens vimmel.
Då tumlar det in folk i stugan. Traktens värsta buse klampar in med sina drumlar till kumpaner.
Vilda utav sprit och braja, oregerliga och svåra.
Vi hämtar stöd hos ordningsmakten, polisen finns på plats på festen,
men de verkar inte hågsna, att gripa in till vårat stöd, att bistå oss mot dessa lymlar.
När den ovälkomna gästens namnges, gömmer de sig i bilens värme. Trycker där,
bak stängda rutor. Tycker att vi i kraft av flertal, själv ska kunna kasta ut dem.
Efter en stunds bråk och gnissel, byter Britta skepnad, spelar gnistrande förbannad,
spänner blicken i ledarslusken, som viker sig och lommar utåt,
följd av svansen som muttrar hotfullt, slänger dörren så stugan knakar.

Ut till festen far vi sedan, några var en aning skakis, efter trätan med de usla kräken,
Sent om kvällen på huvudscenen, Cumulus spelar upp och Hector sjunger
om värmen som västanvinden med sig bär.
-Voi länsituuli saapuu jälleen, ja lämmin viesti tänne tuo.

Någon smyger sent om natten, smyger fram till spelmansstugan,
blivit vild och ruvar hämnden, för att ha sopats ut ur stugan. Pucklar valhänt på den gamla PVn.
Eldar papper på förstukvisten, elden slickar träets sidor, falnar ner av dimmans fukt.
På söndag morgon Lövet klagar, varvar upp i högvarv, här finns bara vildar,
varför har du lockat hit oss, hit till vildars galna rike,
fast han vet ju säkert med sig, såna typer finns alldenstädes, ömkliga och beklagansvärda.

Festen närmar sig sin ände. Högda spelmän äntrar scenen, sedan spelar JP Nyströms.
Siste man som framträder är den gamla idrottsmannen, filmcharmören,
Finlands gamla sångarhjälte är han, Tapsa Rautavaara
I ottan klev han ur en taxi, ut på Spolanders gårdsplan, efter nattsudd i Kemitrakten,
frågade efter plats att sova, sovit sedan några timmar, frågat efter mjölk att dricka.
Klockan elva står han på scenen, sjunger där om Farfars halmhatt och sina andra gamla dängor.

Forsen brusar, strida strömmar tumlar runt i vilda virvlar.
Flottardrängen, Tukkijätkä, far nedströms på en timmerstock.
Står där bredbent, slår med staken, döljs i svallen, vinglar till, betvingar forsen.
När han tas i land på finska stranden, är festen slut,
den sista helgen i juli månad är över för denna gången
Efter detta äventyr, får spelmansgänget vila ut
innan de åter styr sin kosa söderut, och slut är även denna sången.

Det är 10-tal och ett träningspass i staden.

Dags för långpass 24 km, mindre än två månader kvar till maran så det gäller att ligga i. Efter starten från Primusgatan passerar jag Luxparken där fågelmatartanten fortfarande är kvar. Tidigare idag när vi passerade här frågade hon om jag är ornitolog, när jag brände av några bilder på fåglarna.
Benen känns stela efter torsdagens backträning, hur ska det här gå? Fortsätter över Mariebergsbron och ner på grusvägen förbi anrika villa Adolfsberg och längs stranden in mot City. Bäst att ta det lugnt så benen mjukas upp. Passerar Triewalds Malmgård från 1650-talet, rundar Smedsuddsbadet där kanadagässen gödslar gräsmattan innan badsäsongen … . Smedsudden var tidigare en ö, Smedsholmen, glasbrukssmeden Gustav Hård bodde här på 1700-talet. Nu bär det av upp till och över Västerbron, utsikten är fin trots gråvädret, Stockholm är vackert. Ner på Långholmen och vidare in mot centrum längs Södermälarstrand, vinden är sydlig så det ska bli skönt att få medvind på tillbakavägen. SMHI har åter missat prognosen, lovade 15 grader men det är bara åtta och mulet och disigt. Like a Rolling Stone sjunger Bob Dylan i hörlurarna, låtlistan proppad med upptempolåtar. På den provisoriska bron vid citytunnelbygget står folk och läser info om projektet. Upp på centralbron mot Gamla stan och ner på Hebes bro till Riddarholmen. Simon Hebbe var direktör på Ostindiska kompaniet på 1700-talet, ägde ett palats här intill. Rundar Riddarholmen som har en fin vy mot Stadshuset, här finns alltid turister med kameran i högsta hugg. Tar mig över till Gamla stan och via Myntgatan och Slottskajen till Strömbron, genar över Blasieholmen via Stallgatan till Nybroplan för vidare färd längs Strandvägen mot Djurgården. Tar sakta in på joggare framför mig. Kents Gamla Ullevi dånar i hörlurarna. Det klarnar på himlen, skönt. Väl över på Djurgården väljer jag att springa motsols, bra att ta asfalt och stenläggning förbi Liljevalchs, Skansen mm för att sen komma in på grusvägar längs vattnet. Joggaren framför mig väljer medsolsvarv, möter väl henne så småningom. Jag viker av från Djurgårdsvägen vid Italienska ambassaden ner mot Ryssviken. Här står folk vid spårvagnens ändhållsplats och väntar, har väl besökt Prins Eugens Waldemarsudde. Jag såg Zorn-utställningen där, helt fantastisk bra, nu pågår GAN-retrospektiv, borde ses. Segar mig uppför trapporna till konstmuseet och ner på andra sidan. Spanar över fin utsikt över Saltsjön mot Kvarnholmen, pampiga Danvikshem och Saltsjö kvarn som nu byggts om till hotell. Nya bostäder intill. Passerar Manillaskolan. Namnet Manilla är från Gustav III:s tid. Han överlät ett område här till en Spansk envoyé som kallade området efter Filippinernas huvudstad. Framme vid Biskopsudden bryter solen igenom det tunna molntäcket och när jag rundar Estoniamonumentet sjunger Bo Kaspers orkester ”innan allt försvinner”, märkligt sammanträffande. Möter joggaren som tog motsatt varv när vi kom in på ön. Ser ut att ha bra kondis, ser inte plågad ut. Nu passeras flera gamla grosshandlarvillor där dagens pampar huserar, Bonniers, Wallenbergare m.fl. På andra sidan saltsjön ståtar ”Gud fader på himlabågen”, Millesstatyn på Nacka strand. Måste börja dricka, skönt att det är varmare, vattnet i vätskebältet inte iskallt som förra veckan. Knaprar i mig lite Russin. Nu mer än halvvägs. Benen känns ok. Tempot är lugnt. Nikes GPS meddelar ”thirteen kilometers, current speed five point thirtyfive minutes per kilometer” vilket inte stämmer, det går saktare. När man passerat Blockhusudden vänder man tillbaka, nu bär det hemåt. Här lät Gustav Wasa uppföra ett blockhus på 1500-talet till Stockholms försvar. Här finns ju även Thielska galleriet, ritat av Ferdinand Boberg. En stor samling tavlor av Edvard Munch finns här bl.a. Efter Lilla Sjötullsbron över Djurgårdsbrunnskanalen känns raksträckan lite seg men nu skiner solen mot en, äntligen. Möter en hel del joggare, de flesta verkar springa medsols. Passerar Djurgårdsbrunnsbron, skymtar så småningom Nordiska Museet, men den är ju så stor så man misstar sig på avståndet dit. Benen börjar bli stumma, men det är bara att bita ihop. Nobody knows you when you are down and out, sjunger Eric Clapton, men som tur var följs den upp av Det blir Bättre sen, Bo Kaspers. En liten flicka på ca 4-5 år börjar springa med när jag passerar, hon ger järnet i 10 meter och föräldrarna ropar upprört ”Anna, stanna!” Skymtar Rosendals slott upp i backen. Det första och enda? monteringsfärdiga slottet, ritat av Fredrik Blom till den första Bernadotten Karl XIV Johan som sommarhus, numera museum, mycket speciell inredning. Nu sjunger Neil Young Hart of Gold och spellistan är slut och börja om med Maggies farm. Äntligen framme vid Djurgårdsbron igen och över till Strandvägen och hemåt. Fortsätter raka spåret mot Strömgatan och Gustav Adolfs torg. Här har fiskespöna redan kommit fram och många står och kastar ut i strömmen nedanför Norrbro. 5 km kvar, jag trycker in lite russin och klunkar i mig det sista vattnet, klockan är 18 och mängden flanörer läng Stockholms kajer är fortfarande stor. Kryssar mig fram och upp till Stadshuset och in på Norrmälarstrand. Väl framme vid Mälarpaviljongen är det fortfarande trångt med alla flanörer, restaurangen är dock inte öppen, uteserveringarnas tid är snart här men inte riktigt än. Nu är det inte långt kvar och efter uppförsbacken vid Mårtens Malmgård och Ryska Ambassaden, kan man lunka neråt och se Mariebergsbron i fonden. Trätrappan upp från strandstigen är en utmaning för trötta ben, men det är en principsak att springa upp. Mariebergsbron, Luxparken och förbi restaurang Lux, som snart öppnar igen efter branden i julas och in i porten. Bara en trappa upp, men jag tar hissen…

Det är 90-tal och Erro spelar oss ett spratt.

En sen julikväll på 90-talet satt vi på övervåningen hos brorsan Per och pratade om trollkarlen Erro och om hur historier om hans konster och förmågor levat kvar i bygden i generationer. Ett av Erros paradnummer var att han kunde framkalla skeenden som kunde ses och upplevas av många, helt enkelt ett slags kollektiva hallucinationer.
Timmarna rann iväg, tonåringarna gav sig iväg ut i sommarnatten och dimman la sig sakta över ängarna ner mot älven. När jag kastade ett getöga genom norrsidans låga sidofönster, såg jag en bil som stannat på vägen. Antagligen turister. De hade klivit ur bilen och stod med blickarna vända mot älven. Ja, utsikten är ju verkligen fin, den tål att tittas på, tänkte jag och vi fortsatte vårt nattsudd.
Det hördes lite motorbrum från passerande bilar trots att timmen var sen. Ortsbor som var ute och finåkte eller turister som rekade omgivningarna. Det konstiga var att bilarna inte kom tillbaka. Den allmänna vägen tar ju slut vid Vittikogården. Vi kollade ut igen och såg då att hela raksträckan fram till Lindfors backe var fylld med bilar och folk stod och spanade, alla åt samma håll, över ängen ner mot älven. Vi gick ut för att se vad som stod på och såg då en märklig syn. Nere vid stranden kunde man i dimman skönja en ring av dansande älvor.
Jag rusade in efter kameran och smög med snabba steg ner över ängen. Jag hann inte ta på mig om fötterna och det daggvåta gräset kittlade under fotsulorna. Älvorna tog förvånansvärt nog ingen notis om mig, de skrattade och nynnade i en virvlande ringdans och jag kunde med kameran i högsta hugg ta mig alldeles nära.
Plötsligt ljöd ett entonigt rop som påminde om en samisk jojk över ängarna och samtidigt löstes ringen av älvor upp i en tät mjölkvit slöja som sedan sakta flöt ner mot marken och smälte ihop med ängens dimma.
Jag vände mig om och såg, att nära vägen i början av Mannes äng, på toppen av det gamla skyttevärnet som byggdes under andra världskriget, stod en gestalt med höjda armar. Genom dimman var det svårt att se vem det var. Jag trodde att det var brorsan som tagit sig dit för att skämta och jag ropade att lägg ner nu.
När jag flyttade blicken mot vägen så fanns ingen publik, inga bilar heller och med ens var även skepnaden på värnet borta. Brorsan hävdade senare att han stått kvar på förstukvisten hela tiden och att bilarna och älvorna hade försvunnit i samma ögonblick som gestalten på värnet började ropa.
Men bilderna har jag kvar…

Det är 60-tal och jag träffar Sebastian vid Pellikän korva

När Sebastian klev upp i ottan en dag och började klä upp sig i finkostymen, undrade Saima vad som var på gång. Om man skulle tordas fråga, tänkte hon. Sebbe yppade inte mycket till någon om sina förehavanden.
-Vart ska du? frågade Saima i alla fall till slut, när nyfikenheten blivit för stor.
-New York, blev det korthuggna svaret utan vidare förklaringar och av kroppspråket kunde klart utläsas att det inte var nån ide att ställa frågor.
Det höjdes ett och annat förvånat ögonbryn, när Sebastian stod och väntade på halvtio-bussen, efterom det var rätt sällan man såg honom röra sig utomhus på ljusa dagen.
Några dagar senare var han hemma igen. Ingen förklaring lämnade han ut, men vid det laget visste många att Sebbe varit over there, vilket medförde en hel del spekulationer.
Flera år senare, när jag på en fisketur hade följt älvstranden uppströms förbi gäddvikarna nedanför Lindfors, uppstod ett sällsynt möte. Jag stötte ihop med Sebastian vid Pellikän korva. Jag med ett kastspö och han med ett par sjunkstockar från flottningen, som han dragit upp på land.
Det var faktiskt enda gången jag träffade Sebbe på tuman hand och jag är fortfarande förundrad över samtalet som utspelade sig. Han frågade hur det gick i skolan och hur det var med mina föräldrar och berättade själv om sina bekymmer med att få ihop ved till vintern. Jag tänkte att nu måste jag passa på att fråga om Amerikaresan och frågade rakt ut;
-Hur var det i New York?
Sebastian tittade på mig med sina smala ögon och såg lite full i fan ut och helt oväntat började han berätta.
-Jo, när vi lyfte från Arlanda så stod det inte länge på förrän flygvärdinnorna började bjuda ut både sprit och mat, men jag tog inget för jag hade ju massor kvar av matsäcken, fast jag tog ju senare, när de kom för andra gången. Sen när vi kommit till New York, så var det ett jäkla liv överallt. Folk så förbannat och trafik och nog har man ju hört hur farligt det är för en bonndjävel i en sån stad, så när jag fick syn på en polisbil så stoppade jag den och frågade lite om hur jag enklast skulle ta mig till Bronx. Jag kan engelska, men tror du inte fan att dom bara glodde på varann och skrattade, utan att begripa ett dugg av vad jag sa, men jag gav inte upp och till slut hade Sweden, Bronx och bank i alla fall gått fram, ja kan du förstå...dom skjutsade mig in till stan och ända till banken, jag hade ju adressen i börsen. Jag kom ju på att det där var ju ett jäkla bra sätt att tag sig fram, speciellt efter att jag varit på banken och hämtat alla pengar, för det var ju därför jag rest hela vägen, för att hämta arvet efter en släkting som inte hade några egna barn.
Ja det var ju ett helvete bara det, att få ut pengarna, dom menade att dom kan föra över pengarna till Sverige utan vidare, per telefon, hur det nu skulle ha gått till, men nu hade jag ju farit ända hit, så jag sa, att nog hade jag bestämt mig, att jag skulle ha ut pengarna, det har ju inte dom med att göra, och när jag fyllt portföljen, så gick jag bara ut och snurrade lite på gatorna och fick tag på en polisbil, ja, ha ha, dom ledsna ju också på att försöka begripa vad jag sa och bjöd mig skjuts till hotellet och tror du inte att jag nästa dag åkte polisbil till flygplatsen, jojjomen.
På hemvägen åt jag på planet, tre gånger fick man mat och gott var det och på hemvägen träffade jag äldsta flickan på Arlanda, för hon visste när jag skulle komma och varför jag hade rest och var väldigt orolig, men när vi möttes vid grinden så sa jag att inte behöver man ängslas för mig inte. Här är jag nu och pengarna har jag med mig, massor av dollar, titta här i porföljen, men det får du faan ta mig inte tala om för en endaste människa, inte ens för mamma, för då tar de inte mer än ett par dar innan hela byn vet det.
Hon undrade väldigt vad jag skulle göra med pengarna men jag skulle ju så klart ta dom till Handelsbanken i Haparanda.
-Men hur var det i New York, var det fint? frågade jag.
-Ääh, städer. Inte hade jag tid att gå på sightseeing, jag såg ju ändå allting från planet sen. Husen var väldigt höga.
Om Sebbe satte in pengarna på Handelsbanken eller bara växlade till svenska kronor och fyllde portföljen är en annan historia.

Det är 20-tal och farsan kämpar i mörkret

Budkavlen 1924 gällande DM för Stockholm gick av stapeln 13 januari. En tävling, för att citera IK Götas medlemsblad; ” är ett minne av det slaget man använder fula ord om, när det kommer på tal. Då en gammal budkavleräv som Gösta Magnusson ruskade på huvudet efteråt, så borde noviserna ha ruskat på hela kroppen.
Att springa 3½-4 mil utan skidor anses rätt påkostande. Hur ska det då inte vara att att springa samma sträcka med dylika på sig. Landsvägarna bestodo mer av grus och vatten än is. Snö var sällsynt”

IK Göta ställde upp med tre lag. Sträckorna mätte fågelvägen 34, 28 samt 38 km.
Starten gick kl 09.30 från Kårsta järnvägsstation på Rimbobanan, 4 mil nordost om Stockholm. Landsvägen låg våt och smutsig och väntade på sina offer. Förstalagets Svenne Nilsson anmälde sin ankomst till växling vid Bergsbrunna som nionde man kl 13.32. Tio minuter senare anlände Städe i Götas lag III med placering 14 medan II-lagets Rulle Nordqvist, otränad, blev tvungen att ta igen sig på en bondgård . Hasade slutligen in 13.53 som tjugonde lag.

Från Bergsbrunna löpte alla västerut till landsvägen utefter Fyrisån och sedan längs småvägar mot Skokloster.
Götas Gösta Magnusson valde dock en genare väg, som lyckades rätt väl, men var jobbig och våt.
Nästa växling var i Bålsta och Götas lag I hade behållit sin placering som nia. Kaveln övertogs på sista sträckan av Lundbäck som gav sig iväg kl 18:02 och det hade hunnit bli mörkt.
II:a och III:e- lagen kom in för växling som 18:e respektive 19:e lag och här slutade deras äventyr eftersom slutmännen föredrog en varm och upplyst tågkupé i stället för att i nattens tysta timmar skutta omkring som vettvillingar på 5-milavägarna till Djursholm.

”Lundbäck stred alltså vidare ensam för klubbäran. Lindberg som reserv hade fullt sjå att följa honom där han i ungdomligt övermod rusade fram i nattmörkret. Efter en mil hade Lindberg fått nog och lämnade Lundbäck fria händer. Vid Kallhäll var unge Lundbäck knäckt, men ett besök på ett litet kafé gjorde människa av honom igen och men en 15-öres cigarr i byxfickan fortsatte han den vilda jakten mot Djursholm”, berättar krönikören John Arthur i medlemsbladet.

Under hand fick han sällskap av Gideon Eng från Djurgården som kände sig osäker på vägvalet . När Gideon vädrade mål startade han spurten, men Lundbäck hade krafter kvar, höll undan och visade vägen in i det sista. Laget blev sjua med en använd tid på 14 timmar 32 min 43 sekunder.

Det är 50-tal och tullarna spanar
Det var dags för stortvätt på tvättplatsen nere vid Pyykiranta. Carl hade kärrat ner träspannen kvällen innan och fyllt dem, så att de fick svälla, spänt upp linor mellan träden, sett till att det fanns gott om ved och placerat den trebenta svarta gjutjärnsgrytan så den stod stadigt över eldstaden.
Första turen ner längs strandstigen hade skapat en hel del irritation. Grannens nyöppnade camping hade till en början inte så väl förspänt med det sanitära. En del campare hade kommit på den lysande iden att gå en bit in i skogen, för att uträtta sina behov och här fanns ju en fin öppen stig som man kunde ställa sig på, grabba tag i ett ungträd och knäböja lite. Carl hade fått vända hem efter en spade för att skyffla undan lite lämningar, så att skottkärrehjulet inte skulle bli nersmetat. För den svenskspråkiga delen av semesterfirarna satte han upp en skylt vid det mest frekventerade stället med texten ”Det är härligt att skita på grönskande äng och torka med rosor i röven”, det fanns en strof till på rimmet, men den lämpar sig inte i skrift här…
Solen hade gått ned bakom en molnfri horisont bortom Tapanis uddes yttersta spets på finska sidan, vilket bådade vackert väder och fast det tidigt nästa morgon låg en tät sensommardimma, så kändes det att dagen skulle bli solig och varm.
Framåt förmiddagen var spann och baljor med blötlagda kläder utspridda kring eldstaden där Carls unga hustru Maria kokade det vita linnet i tvättgrytan. Så fort dimman hade lättat hade kläderna åkt av och baddräkten på.
På något märkligt sätt kände hon sig iakttagen, medan hon stötte med klappträt i bykgrytan. Hon sneglade i ögonvrån mot buskaget vid ungbjörkarna mot Mannes strandäng, vars tid som slåttervall var förbi och därför hade börjat slya igen i kanterna. Bland buskarna skymtade en blå båtmössa med guldgul knapp vilket var tillräckligt för att avslöja vilka som gömde sig i buskarna; några av byns yngre generation tullare.
Nu ska de allt få sig en dusch tänkte hon, lade ifrån sig klappträt och började stöka runt bland tvätthögarna, utan att visa att fluktarna var upptäckta. Hon flyttade undan lite kläder från ett välfyllt spann som stod på lagom avstånd från buskaget, sänkte en balja i spannet, lyfte den lugnt och låtsades fundera var den skulle ställas, gjorde plötsligt en snabb rush och hivade iväg vattnet rakt in bland buskarna. Det rasslade till och iväg for tre ”patrullerande” gränsuppsyningsmän med faslig fart och försvann upp i skogen.
Det vackra vädret höll i sig hela dagen och all tvätt var torr innan kvällen. Carl och Maria kunde avsluta dagsverket med ett skönt bad i det 25-gradiga vattnet. Alarna i stranddungen hade fått ytterligare en överdos fosfater från allt tvättvatten, de växte så det knakade, löven var stora som handflator, man kunde nästan tro att växterna muterat.