tisdag 23 februari 2010



Det var 1930-tal och det fanns gott om lax och laxöring i Torne älv. Byarnas gubbar på finska och svenska sidan rodde drag från tidig vår då de första vakarna öppnades på forsnackarna, före den riktiga islossningen, till sent på hösten, då det sedan veckor var olovligt fiske.

Övervakningen av tjuvfiske var ganska god och följden av att åka fast var kännbar. Båten och redskapen togs i beslag, böter och fiskeförbud även på lovlig tid ovanpå detta och den fisk man fått blev man förstås av med, men det fanns alltid de som tog risken att åka fast. Laxen och öringen hörde ju till basmaten i Tornedalen.

Iisak Juntikka var ute och rodde drag på forsnacken ovanför Iso Närä. Han hade med sig en jutesäck för ädelfisken och i säcken hade han en sten, så att den kunde sänkas om fiskevakten skulle komma ock kontrollera.

Einar Fräki var den dagen tjänsteförrättande fiskebevakningsman och han tog en promenad längs stranden för att se vad som hände ute på älven. Och minsann, ser han inte att Isak drar upp en silverglänsande firre i båten. Einar tar sig till sin båtplats, ror ut mot Iisak.

När vakten närmar sig knyter Iisak igen säcken och sänker den i en bakström bakom en stor sten, som han ror förbi. I en andra säck finns en gädda som han före fisketuren tagit ur en sump, att ha till hands utifall att....

-Jasså, Iisak. Du är ute och ror drag. Hugger det?
-Nåjoo, en gädda har det blivit, och så en öring. Är det för den du far ut? Men jag släppte tillbaka den. Det är ju den tiden nu.
Einar såg på gäddan som Iisak tömde ur säcken. Han hade ju sett vad gubben fått, men framhärdade inte desto mer. Iisak var en väl sedd man i byn, många hade han att mätta också. - Ja, gädda och harr får du ju ta upp.
Iisak, som var en gudfruktig man, svarade: -Gud vet nog, att jag bara tar lovlig fisk.

Nästa morgon, då det ännu var mörkt, var det dags att hämta upp öringen, men trots att Iisak letade länge, så hittade han inte säcken och han fick lov att återvända utan fisk. Då han kommit hem igen och skulle gå in, låg säcken intill farstudörren med laxöringen i.
En lapp var knuten till säcken och på den stod att läsa:
”Låt detta vara sista gången. Gud tycker inte om att man ljuger.”

söndag 14 februari 2010




Det är 50-tal, då smugglingen var livlig, del 2

Bäste läsare, om du inte läst del ett; gå till inlägget 6:e februari och läs ettan först.


Erik hade denna kväll förberett sig noga, Maria var i Kaakamo och pojkarna också. Det var mulet och mörkare än så här blir det inte. Först hade han plockat fram och ställt i ordning allt som behövdes. När det var dags att börja skruvade han ur glödlampan från skomakarlampan som hängde i pörtets tak, men bara så mycket att ljuset släcktes.

Utrustningen var enkel. Fyra baljor med vätskor, en ram för kontaktkopior, negativen och fotopapper. Glödlampan fick tjänstgöra som ljuskälla. Eftersom negativen hade formatet 6x6 cm blev bilderna små, men ändå nog så bra.
Han hade fem rullar med 12 bilder i varje, 60 bilder allt som allt. För varje bild belyste han ramen med negativ och papper, genom att skruva i glödlampan, räknade till två, tre, eller fyra, beroende på negativets kvalitet. Mellan varven måste bilderna flyttas från bad till bad och sedan sköljas och hängas på tork. Han fick jobba på i halvannan timme.

Efter avslutat arbete plockade Erik ihop och såg genom fönstret att det minsann hade blivit stjärnklart ute. Han tog på sig en mössa och gick ut för att titta lite på stjärnor, ett sant nöje för honom. Reflexmässigt tände han utelampan på väg ut, men kom samtidigt ihåg sitt ärende, släckte genast och fortsatte mot ytterdörren.

Det var knäpptyst ute. Länge stod han på gården och tittade på himlavalvet, lyckligt ovetande om, att fyra nitiska tullare hukade på var sitt håll, väntande på vad som nu skulle ske. Det blev kallt att stå stilla i vinterkylan i bara tröjan. Erik gick över gården, rundade dasset och ställde sig att pissa vid avskrädeshögen. Tio meter ifrån låg Fernholm i snödrivan och höll andan.

Efter att ha lättat sig, gick Erik tillbaka över gården och efter att ha tittat en stund till på stjärnorna, stampade han snön av skorna, gick in och lade sig, nöjd över de fina bilder han åstadkommit.
Mintaka, Alnilam och Almitak, så heter de tre stjärnorna i Orions bälte, tänkte han innan han somnade.

lördag 6 februari 2010



På 50-talet då smugglingen var livlig.


Lars Berg är tulltjänsteman. Han sitter på sin post i en liten tullstuga. Förbi stugan går en väg ner till stranden. Det är nog bara en stig egentligen, men körbar. På andra sidan älven, tvärs över den 700m breda fjärden, finns en liknande stuga, där en finsk tullare sitter och har lika tråkigt som sin svenska kollega. En sen vinterkväll är det inte många som passerar vid gränsövergångsstället, ingen alls egentligen.
Enligt gällande regler måste man använda gränsövergångsstället, men eftersom det för de flesta blir en rejäl omväg, bryr man sig inte. Man tar sig rakt över, närmaste vägen, till tullarnas förtret.

Lars söker i minnet efter vilka som överhuvudtaget passerar här vid tullstugan. Den enda som gör det regelbundet och ofta är Erik Rutström. Ja, han gör det ju nästan varje dag eftersom hans unga fru är skollärare i Kaakamo på finska sidan. Det enklaste sättet att resa emellan för Erik och Maria, vilka har varken körkort eller bil, är att ro över älven och sen ta tåget några kilometer. De tre små pojkarna är ofta med åt endera hållet. På våren och hösten, då isen varken bär eller brister, blir det helt slut på den trafiken ett tag.

Det är väl klart som fan att Erik smugglar, spekulerar Lars.
Handlar, gör han ju också på finska sidan, hos Niilo, fast vi har egen affär på holmen. Ja det är klart att han köper en del hos A-E också, men ändå…
Niilo, ja... Lars ler i mörkret. Tullarna satt ofta i mörker på kvälls- och nattpassen. Då såg man om något hände ute.
Niilo, han åkte fast en gång med en hel båtlast smuggelkaffe. Han avslöjade sig själv genom ett desperat och uselt försök att härma en uggla, för att varna sina kumpaner, när tullarna var ute på spaningstur.

Nu släckte man hos K-G.
K-G Jefremov, till helt nyligen chef över tullarna i byn, bor alldeles intill tullstugan. Han har efter pensioneringen behållit nyckeln till tullstugan och när ingen är på plats, går han in och kluddar i dagboken. Därför har de yngre tullarna numera två dagböcker. En står framme och i den låter de K-G anteckna med sin knaggliga svenska. Den skarpa dagboken håller de gömd.
K-G har i alla fall övertygat de yngre om en sak; att Erik smugglar. Han lyckades dock aldrig sätta dit honom.

Nu ser Lars att lampan släcks hos Erik också. Han bor i nästa hus, bara över vägen från K-G
Men vad nu! Lampan hos Rutströms tänds igen och släcks åter. Och tänds igen och släcks. Blinkandet fortsätter. Det lyser i några sekunder för att åter släckas. I bland är det mörkt ett tag, sen börjar det igen. Vad i helvete är det för fanstyg han håller på med, tänker Lars och en stark misstanke väcks; Erik signalerar ju över älven!

Nu är det smuggel på gång. Lars lyfter telefonen och vevar. -Kan jag få 07, kommenderar han Anja, som yrvaket svarar i byns telefonväxel.
-Shuu, hörs en sömnig kvinnoröst efter en stund. -Hej, det är Berg, jag måste prata med Herman. Herman kommer till luren och Berg förklarar snabbt sitt ärende och att nu ska de äntligen sätta dit Erik och ber sin kollega ta på sig snödräkten. Sedan ringer han vidare och väcker Fernholm och till sist Rautamaa.

Det står inte länge på, förrän tre vita skepnader skidar från var sitt håll genom vinternatten mot tullstugan. Rautamaa som bor längst bort, kommer sist med rimfrost på huvan. Blinkandet från Rutströms pörte fortsätter och männen anser att nu är det nog bråttom. De glider tyst iväg på skidorna. Vilken tur att det har kommit lite nysnö på skaren, tänker Fernholm. Det hörs inte ett ljud när man glider fram.

De intar poster runt det lilla huset. Herman Niemi bakom snöskärmarna mot Prästens, Gösta Rautamaa bakom snöskärmarna på norrsidan, Fernholm bakom en snödriva bakom dasset och Berg bakom husknuten mot vägen, dold av vinbärsbuskarna. Där har han överblick både på vägen och strandstigen ner mot Rutströms båtplats.

Plötsligt tänds utelampan, men släcks åter nästan i samma sekund. Berg hör att någon är på väg ut. Spänd över vad som nu kommer att ske, viftar han åt Rautamaa för att få honom att huka sig.

Fortsättning följer....