Det är 60-tal och
julhundarna drar förbi
Ett par veckor in i december dök de upp, julhundarna, joulukoirat.
Jag fick aldrig klart för mig varifrån de kom, men förmodligen
från finska sidan
över Torneälvens is. I början av vintern fanns inte så mycket snö, så det var lätt
att ta sig över till fots, även för oss. Farsans markeringar med granruskor längsmed
den första snirklande överfarten på den bräckliga höstisen kunde fortfarande
vara synliga, men hundarna följde förstås inte det spåret.
Det var något märkligt med dessa jyckar. De
kom i flock likt ett gäng tonåringar som drev runt för att hitta på något kul.
En brokig skara som kunde bestå av ett par stövare och finnspetsar, någon
lapphund, någon drever, ibland en collie och ofta någon oidentifierbar
gatukorsning. Det kändes som att de smitit från sina hem, samlats ihop i ett gäng
för att ge sig ut på en äventyrlig utflykt.
Hundarna uppförde sig väl, skällde
inte på folk utan utforskade tyst och nyfiket allt som kom i deras väg. De kom
småspringande mellan de ännu ganska låga snövallarna längs Revonsaarivägen, vek
av in på gårdsplanen för att hitta något matnyttigt eller annat intressant och
drog sedan vidare in på grannen Wallos gård. En stund senare kunde man se dem försvinna
bakom vägkröken vid Revoniemis ladugård och så var de borta lika fort som de dök
upp. Ibland hände det att de kom tillbaka efter någon eller några dagar, kanske
på väg hem igen.
Flockens storlek
och sammansättning varierade, men deras snabba besök återkom år efter år.När julhundarna gjort sitt gästspel så visste man att snart är det jul.
