torsdag 21 juni 2012

Det var 1880-1958 och finska var ett förbjudet språk i skolan


Det var 1880-1958 och finska var ett förbjudet språk i skolan.

Skolfröken Hilda Mathlein var en hårdhänt sälle till lärare, som ofta drämde till eller slog med pekpinnen så flisorna rök och injagade skräck i ungarna på Vojakkala folkskola. 
En dag ställde  hon sig framför Orvars bänk och ställde en fråga; – Orvari, Mistä mie olen trollin näkönen?    
-Orvar , på vilket sätt ser jag ut som ett troll?   Orvar, 7 år, fullkomligt överrumplad, tog den märkliga frågan på största allvar, tittade noggrant  på fröken, funderade och svarade slutligen; 
-Nokasta!,  -På Näsan!
Tjong!
Örfilen kom som en blixt och smällde ner på hans vänstra öra så det sjöng i huvet i flera minuter.
Det var några äldre flickor som sagt till Mathlein  att;  -”Orvar tycker att fröken ser ut som ett troll!”
Vad som föranlett detta är dolt i historiens dunkel, farsan var lite otydlig på den punkten. Han var kanske inte helt oskyldig.
Händelsen visar däremot att Mathlein struntade fullständigt i den språkpolitik som svenska  staten dragit i gång på 1880-talet, vilket innebar att det var förbjudet att tala finska, såväl på rasterna som på lektionerna.
Med tiden kom dock nya lärare som anpassade sig till reglerna och skolbarnen fick hem skriftliga anmärkningar, för att de talat det förbjudna språket…..
Det fanns förstås folk som opponerade sig. Bland andra skrev några av traktens söner, skollärarna William Snäll, Axel Forslund, Edvin Mäkitalo och Emil Kemi, till skolöverstyrelsen och föreslog att finska skulle användas som hjälpspråk i undervisningen.
Förslaget resulterade i våldsam kritik från försvenskningens förkämpar som verkade livrädda för att finskan skulle stärkas och i Haparandabladet öste insändare galla över förslagsställarna.
Denna politik fortsatte ända till slutet på 50-talet. 1955 gick storebror Bosse i ettan. Kaxig som han var redan då, hävdade han sin rätt; –”Lärarna får inte bestämma vilket språk barnen pratar på rasterna”. Följden blev otaliga bestraffningar, sitta inne på rasterna, kvarsittning, anmärkningar. Grabben kommer hem med en skriftlig anmärkning till sin finska mor. Vete tusan om hon inte tog den till dasset, skrynklade den mjuk och torkade ändan med den.
Några äldre elever lärde Bosse en ramsa om rektorn, som han enligt instruktion av de äldre, skanderade under det öppna lärarrumsfönstret;
 -”Juntti Puntti punnittiin, kirkon yli heitettiin, Piian paskala peitettiin.”
–” Juntti Puntti  han blev vägd, kastad över kyrkans tak, täcktes  sedan med Piigans skit” (rektorns hund hette Piika).
Reaktionen lät förstås inte vänta på sig. Huruvida det var språket, eller ramsans innehåll, som väckte den största ilskan är ju svårt att avgöra men Juntti kom ju utrusande och körde in alla misstänkta i klassrummet. Här var det inte fråga om att finna den skyldige. Samtliga anklagade fick rapp med pekpinnen över fingrarna. Bror min  hävdar att han ryckte undan händerna i sista sekunden. Den redan spräckta pekpinnen smällde i pulpeten och spräcktes så flisorna rykte.
Slutligen,1958,  blev det officiellt tillåtet att tala finska i skolorna i Tornedalen, men vissa lärare och rektorer försökte vidmakthålla förbudet med näbbar och klor till en början, men motståndet ebbade ut. Kunskaperna i finska hade ju naturligtvis försämrats avsevärt under denna långa förbudstid och resultatet av den nästan hundraåriga språkpolitiken blev, att man odlade sin egen dialekt, som regering och riksdag slutligen med dåligt samvete upphöjde till eget språk; Meänkieli.
Sen uppstår ju nästa språkdiskussion om vad som är rätt och fel på meänkieli. För min egen del som halvfinne så menar jag, att när jag är i Tornedalen så talar jag svenska eller finska eller tornedalsfinska, eller allt på samma gång, men att det också är viktigt att odla det finska språket eller tvärtom att finnarna odlar det svenska. 
Tornionlaaksossa mie puhun aivan niinkuin itse haluan, suomea tai ruotsia tai meänkieltä tai minunkielä, tai kaikkia samala aikaa, mutta on myös tärkeätä  viljellä suomen kieltä, ja päinvastoin, että suomalaiset viljelevät ruotsin kieltä.
Var nu det här sista finska eller meänkieltä eller illa stavad finska?