Jäät lähtee! Isen går!
Mitt i maten rusar vi upp för att se när vinters boja bryts.
Ett mäktigt vitt täcke rör sig neråt från Vähä Närä,
men bromsas redan på breda Ojanlahti i den svaga strömmen.
Bildar en propp som stänger flödet, höjer ytan vid Vuopioviken.
Vattnet stiger över Mikaels ängar, klättrar upp på vägbanken,
svämmar över längs hela rakan,
letar nya leder, breddar bäcken till en kraftig ström.
Trycket ökar och till slut ger proppen vika.
Ett stilla dån, som avlägset åskmuller.
Fåglarna tystnar. Blir lika tysta som när kungsörnen sveper förbi på låg höjd.
Metertjocka isflak skär upp på strandbrinken i Georgs hage, rullar upp
matjorden framför sig och videsnåren hukar redan innan den
grönskimrande iskanten når fram.
Stora högar bildas där strömmen byter riktning och ismassorna plöjer framåt.
Isbergen blir det sista som minner om vintern när grönskan börjar spira.
I flera dagar kommer isflak,
som längre norrut kanske bänt och krossat till en början,
men sedan tämjts i älvens forsar,
kanske har de tagit med sig en och annan lada eller stuga
som en gång byggdes tanklöst nära,
splittrat båtar som på hösten lämnats intill stranden.
Torneälven är befriad när de sista flaken flutit värdigt ner till Bottenviken.
Oh, Torne River,you rolling River, I long to hear you.
