Det är 90-tal och Erro spelar oss ett spratt.
En sen julikväll på 90-talet satt vi på övervåningen hos brorsan Per och pratade om trollkarlen Erro och om hur historier om hans konster och förmågor levat kvar i bygden i generationer. Ett av Erros paradnummer var att han kunde framkalla skeenden som kunde ses och upplevas av många, helt enkelt ett slags kollektiva hallucinationer.
Timmarna rann iväg, tonåringarna gav sig iväg ut i sommarnatten och dimman la sig sakta över ängarna ner mot älven. När jag kastade ett getöga genom norrsidans låga sidofönster, såg jag en bil som stannat på vägen. Antagligen turister. De hade klivit ur bilen och stod med blickarna vända mot älven. Ja, utsikten är ju verkligen fin, den tål att tittas på, tänkte jag och vi fortsatte vårt nattsudd.
Det hördes lite motorbrum från passerande bilar trots att timmen var sen. Ortsbor som var ute och finåkte eller turister som rekade omgivningarna. Det konstiga var att bilarna inte kom tillbaka. Den allmänna vägen tar ju slut vid Vittikogården. Vi kollade ut igen och såg då att hela raksträckan fram till Lindfors backe var fylld med bilar och folk stod och spanade, alla åt samma håll, över ängen ner mot älven. Vi gick ut för att se vad som stod på och såg då en märklig syn. Nere vid stranden kunde man i dimman skönja en ring av dansande älvor.
Jag rusade in efter kameran och smög med snabba steg ner över ängen. Jag hann inte ta på mig om fötterna och det daggvåta gräset kittlade under fotsulorna. Älvorna tog förvånansvärt nog ingen notis om mig, de skrattade och nynnade i en virvlande ringdans och jag kunde med kameran i högsta hugg ta mig alldeles nära.
Plötsligt ljöd ett entonigt rop som påminde om en samisk jojk över ängarna och samtidigt löstes ringen av älvor upp i en tät mjölkvit slöja som sedan sakta flöt ner mot marken och smälte ihop med ängens dimma.
Jag vände mig om och såg, att nära vägen i början av Mannes äng, på toppen av det gamla skyttevärnet som byggdes under andra världskriget, stod en gestalt med höjda armar. Genom dimman var det svårt att se vem det var. Jag trodde att det var brorsan som tagit sig dit för att skämta och jag ropade att lägg ner nu.
När jag flyttade blicken mot vägen så fanns ingen publik, inga bilar heller och med ens var även skepnaden på värnet borta. Brorsan hävdade senare att han stått kvar på förstukvisten hela tiden och att bilarna och älvorna hade försvunnit i samma ögonblick som gestalten på värnet började ropa.
Men bilderna har jag kvar…
