Det är 60-tal och jag träffar Sebastian vid Pellikän korva

När Sebastian klev upp i ottan en dag och började klä upp sig i finkostymen, undrade Saima vad som var på gång. Om man skulle tordas fråga, tänkte hon. Sebbe yppade inte mycket till någon om sina förehavanden.
-Vart ska du? frågade Saima i alla fall till slut, när nyfikenheten blivit för stor.
-New York, blev det korthuggna svaret utan vidare förklaringar och av kroppspråket kunde klart utläsas att det inte var nån ide att ställa frågor.
Det höjdes ett och annat förvånat ögonbryn, när Sebastian stod och väntade på halvtio-bussen, efterom det var rätt sällan man såg honom röra sig utomhus på ljusa dagen.
Några dagar senare var han hemma igen. Ingen förklaring lämnade han ut, men vid det laget visste många att Sebbe varit over there, vilket medförde en hel del spekulationer.
Flera år senare, när jag på en fisketur hade följt älvstranden uppströms förbi gäddvikarna nedanför Lindfors, uppstod ett sällsynt möte. Jag stötte ihop med Sebastian vid Pellikän korva. Jag med ett kastspö och han med ett par sjunkstockar från flottningen, som han dragit upp på land.
Det var faktiskt enda gången jag träffade Sebbe på tuman hand och jag är fortfarande förundrad över samtalet som utspelade sig. Han frågade hur det gick i skolan och hur det var med mina föräldrar och berättade själv om sina bekymmer med att få ihop ved till vintern. Jag tänkte att nu måste jag passa på att fråga om Amerikaresan och frågade rakt ut;
-Hur var det i New York?
Sebastian tittade på mig med sina smala ögon och såg lite full i fan ut och helt oväntat började han berätta.
-Jo, när vi lyfte från Arlanda så stod det inte länge på förrän flygvärdinnorna började bjuda ut både sprit och mat, men jag tog inget för jag hade ju massor kvar av matsäcken, fast jag tog ju senare, när de kom för andra gången. Sen när vi kommit till New York, så var det ett jäkla liv överallt. Folk så förbannat och trafik och nog har man ju hört hur farligt det är för en bonndjävel i en sån stad, så när jag fick syn på en polisbil så stoppade jag den och frågade lite om hur jag enklast skulle ta mig till Bronx. Jag kan engelska, men tror du inte fan att dom bara glodde på varann och skrattade, utan att begripa ett dugg av vad jag sa, men jag gav inte upp och till slut hade Sweden, Bronx och bank i alla fall gått fram, ja kan du förstå...dom skjutsade mig in till stan och ända till banken, jag hade ju adressen i börsen. Jag kom ju på att det där var ju ett jäkla bra sätt att tag sig fram, speciellt efter att jag varit på banken och hämtat alla pengar, för det var ju därför jag rest hela vägen, för att hämta arvet efter en släkting som inte hade några egna barn.
Ja det var ju ett helvete bara det, att få ut pengarna, dom menade att dom kan föra över pengarna till Sverige utan vidare, per telefon, hur det nu skulle ha gått till, men nu hade jag ju farit ända hit, så jag sa, att nog hade jag bestämt mig, att jag skulle ha ut pengarna, det har ju inte dom med att göra, och när jag fyllt portföljen, så gick jag bara ut och snurrade lite på gatorna och fick tag på en polisbil, ja, ha ha, dom ledsna ju också på att försöka begripa vad jag sa och bjöd mig skjuts till hotellet och tror du inte att jag nästa dag åkte polisbil till flygplatsen, jojjomen.
På hemvägen åt jag på planet, tre gånger fick man mat och gott var det och på hemvägen träffade jag äldsta flickan på Arlanda, för hon visste när jag skulle komma och varför jag hade rest och var väldigt orolig, men när vi möttes vid grinden så sa jag att inte behöver man ängslas för mig inte. Här är jag nu och pengarna har jag med mig, massor av dollar, titta här i porföljen, men det får du faan ta mig inte tala om för en endaste människa, inte ens för mamma, för då tar de inte mer än ett par dar innan hela byn vet det.
Hon undrade väldigt vad jag skulle göra med pengarna men jag skulle ju så klart ta dom till Handelsbanken i Haparanda.
-Men hur var det i New York, var det fint? frågade jag.
-Ääh, städer. Inte hade jag tid att gå på sightseeing, jag såg ju ändå allting från planet sen. Husen var väldigt höga.
Om Sebbe satte in pengarna på Handelsbanken eller bara växlade till svenska kronor och fyllde portföljen är en annan historia.

Det är 20-tal och farsan kämpar i mörkret

Budkavlen 1924 gällande DM för Stockholm gick av stapeln 13 januari. En tävling, för att citera IK Götas medlemsblad; ” är ett minne av det slaget man använder fula ord om, när det kommer på tal. Då en gammal budkavleräv som Gösta Magnusson ruskade på huvudet efteråt, så borde noviserna ha ruskat på hela kroppen.
Att springa 3½-4 mil utan skidor anses rätt påkostande. Hur ska det då inte vara att att springa samma sträcka med dylika på sig. Landsvägarna bestodo mer av grus och vatten än is. Snö var sällsynt”

IK Göta ställde upp med tre lag. Sträckorna mätte fågelvägen 34, 28 samt 38 km.
Starten gick kl 09.30 från Kårsta järnvägsstation på Rimbobanan, 4 mil nordost om Stockholm. Landsvägen låg våt och smutsig och väntade på sina offer. Förstalagets Svenne Nilsson anmälde sin ankomst till växling vid Bergsbrunna som nionde man kl 13.32. Tio minuter senare anlände Städe i Götas lag III med placering 14 medan II-lagets Rulle Nordqvist, otränad, blev tvungen att ta igen sig på en bondgård . Hasade slutligen in 13.53 som tjugonde lag.

Från Bergsbrunna löpte alla västerut till landsvägen utefter Fyrisån och sedan längs småvägar mot Skokloster.
Götas Gösta Magnusson valde dock en genare väg, som lyckades rätt väl, men var jobbig och våt.
Nästa växling var i Bålsta och Götas lag I hade behållit sin placering som nia. Kaveln övertogs på sista sträckan av Lundbäck som gav sig iväg kl 18:02 och det hade hunnit bli mörkt.
II:a och III:e- lagen kom in för växling som 18:e respektive 19:e lag och här slutade deras äventyr eftersom slutmännen föredrog en varm och upplyst tågkupé i stället för att i nattens tysta timmar skutta omkring som vettvillingar på 5-milavägarna till Djursholm.

”Lundbäck stred alltså vidare ensam för klubbäran. Lindberg som reserv hade fullt sjå att följa honom där han i ungdomligt övermod rusade fram i nattmörkret. Efter en mil hade Lindberg fått nog och lämnade Lundbäck fria händer. Vid Kallhäll var unge Lundbäck knäckt, men ett besök på ett litet kafé gjorde människa av honom igen och men en 15-öres cigarr i byxfickan fortsatte han den vilda jakten mot Djursholm”, berättar krönikören John Arthur i medlemsbladet.

Under hand fick han sällskap av Gideon Eng från Djurgården som kände sig osäker på vägvalet . När Gideon vädrade mål startade han spurten, men Lundbäck hade krafter kvar, höll undan och visade vägen in i det sista. Laget blev sjua med en använd tid på 14 timmar 32 min 43 sekunder.

Det är 50-tal och tullarna spanar
Det var dags för stortvätt på tvättplatsen nere vid Pyykiranta. Carl hade kärrat ner träspannen kvällen innan och fyllt dem, så att de fick svälla, spänt upp linor mellan träden, sett till att det fanns gott om ved och placerat den trebenta svarta gjutjärnsgrytan så den stod stadigt över eldstaden.
Första turen ner längs strandstigen hade skapat en hel del irritation. Grannens nyöppnade camping hade till en början inte så väl förspänt med det sanitära. En del campare hade kommit på den lysande iden att gå en bit in i skogen, för att uträtta sina behov och här fanns ju en fin öppen stig som man kunde ställa sig på, grabba tag i ett ungträd och knäböja lite. Carl hade fått vända hem efter en spade för att skyffla undan lite lämningar, så att skottkärrehjulet inte skulle bli nersmetat. För den svenskspråkiga delen av semesterfirarna satte han upp en skylt vid det mest frekventerade stället med texten ”Det är härligt att skita på grönskande äng och torka med rosor i röven”, det fanns en strof till på rimmet, men den lämpar sig inte i skrift här…
Solen hade gått ned bakom en molnfri horisont bortom Tapanis uddes yttersta spets på finska sidan, vilket bådade vackert väder och fast det tidigt nästa morgon låg en tät sensommardimma, så kändes det att dagen skulle bli solig och varm.
Framåt förmiddagen var spann och baljor med blötlagda kläder utspridda kring eldstaden där Carls unga hustru Maria kokade det vita linnet i tvättgrytan. Så fort dimman hade lättat hade kläderna åkt av och baddräkten på.
På något märkligt sätt kände hon sig iakttagen, medan hon stötte med klappträt i bykgrytan. Hon sneglade i ögonvrån mot buskaget vid ungbjörkarna mot Mannes strandäng, vars tid som slåttervall var förbi och därför hade börjat slya igen i kanterna. Bland buskarna skymtade en blå båtmössa med guldgul knapp vilket var tillräckligt för att avslöja vilka som gömde sig i buskarna; några av byns yngre generation tullare.
Nu ska de allt få sig en dusch tänkte hon, lade ifrån sig klappträt och började stöka runt bland tvätthögarna, utan att visa att fluktarna var upptäckta. Hon flyttade undan lite kläder från ett välfyllt spann som stod på lagom avstånd från buskaget, sänkte en balja i spannet, lyfte den lugnt och låtsades fundera var den skulle ställas, gjorde plötsligt en snabb rush och hivade iväg vattnet rakt in bland buskarna. Det rasslade till och iväg for tre ”patrullerande” gränsuppsyningsmän med faslig fart och försvann upp i skogen.
Det vackra vädret höll i sig hela dagen och all tvätt var torr innan kvällen. Carl och Maria kunde avsluta dagsverket med ett skönt bad i det 25-gradiga vattnet. Alarna i stranddungen hade fått ytterligare en överdos fosfater från allt tvättvatten, de växte så det knakade, löven var stora som handflator, man kunde nästan tro att växterna muterat.