Det är nutid och tullstugornas tid längs Torne älv är förbi.

                    Smugglingen över Torneälven har periodvis varit rätt omfattande, lindrigt uttryckt. Därför har tullverket varit en viktig arbetsgivare i Haparanda och gränsbyarna norrut längs älven. Farfar E-A var från 1901 till 1940 en av många gränsridare, som tullarna i början av 1900-talet titulerades. 4 av hans närmaste grannar på Revonsaari likaså.  Hans ”kollegor” på andra sidan  var fram till 1917 ofta kosacker eftersom Finland fortfarande var ett storfurstedöme under den ryske tsaren.

                   Många är historierna om ”entreprenörer” som skaffat sitt startkapital med hjälp av nattliga turer över älven. Tiden efter andra världskriget brukar betecknas som smugglingens guldålder med de ”stora” varorna kaffe och socker från Sverige till Finland.  Cyklar, rakblad, tvål, kryddor, mjöl, klockor, skor, snus och piptobak, var andra varor som letade sig vägar över gränsen österut. Sprit, cigaretter, kött och bildäck kom åt motsatt håll, liksom mängder av hästar som blev hamburgerkött och kanske filén redan på den tiden serverades som oxfilé ibland på restauranger.

                      Bevakningen av gränsen kunde ibland ta sig en del bisarra vägar. Fram till 1972 var passagen över älven formellt styrd till gränsstationer med tullstuga på båda sidor om älven.  ”Vår” gränsövergång på Revonsaari  fanns ca 100 meter nedströms om vår båtplats och far, som tog sig över älven mest av alla, brukade ro fram mot gränsövergången, vinka upp mot tullstugan och sen vända båten uppströms och ro iland vid sin egen båtplats.

                      Att strunta i att passera tullstationen var inte så populärt bland vissa tullare och kanske var det därför, som det i slutet på 50-talet började växa upp en timrad stuga

mitt bland ungbjörkarna, precis intill vår strandstig. En extra tullstuga med små fönstergluggar, där man bekvämt skulle kunna sitta och punktmarkera båtplatsen och stigen, eftersom man av någon outgrundlig anledning fått för sig, att avancerad smuggling förekom längs farsans färdväg, när han rodde över mor till jobbet eller handlade i Osmos handelsbod eller hälsade på sina vänner på finska sidan. Man hade dock glömt en sak. Projektet hade inte sanktionerats av vare sig tullmyndigheten eller markägaren. Bygget fick ett abrupt slut när markägaren Manne fick nys om saken.

                    Den timrade stugan som hann få väggarna resta, blev senare en perfekt lekplats för oss smågrabbar. Vi utkämpade många slag kring dess knutar, med blåsrör av björnfloka och rönnbär som ammunition .

                    Nu när tullstugornas tid längs Torne älv  är förbi sen länge,står den kvar som en relik och minner om tider som gått. Timret har av väder och vind patinerats till en vacker silvergrå nyans, likt ryggen på en gammal gorillahane. Golvet har för länge sedan förmultnat, och naturen återtar steg för steg platsen.

 

 

 

 

 

 

Det är 60-tal och vi springer nakengatlopp.

               Lördagsbastun på Revoniemis gård var en mångårig ritual. Som liten palt följde jag med mamma och bastade med fruntimmerna, men så småningom var man stor nog att bada med karlarna, eller rättare sagt stor nog att inte få bada med damerna. Gårdens döttrar hade ju även fått pojkvänner och det hände ibland att de var på plats, när det var dags för bastubad, som den varma lördagkvällen i början av 60-talet, då de fick den lysande iden att skoja lite med turisterna på stranden.
              Det var semestertid och Wallos camping på Revonsaari var fullproppad med tält. Besökarna kom puttrande i sina bilar med tälten ordentligt fastsurrade på taket. De svenska camparnas hemvist kunde lätt härledas med hjälp av bilarnas nummerplåtar. A och B var från Stockholm, C var Uppsala, D Sörmland osv. De flesta utländska turisterna var finnar och norrmän, men många kom också från mellersta och södra Europa.
               Förutom den lilla badplatsen var tältplatsens strand rätt otillgänglig och sank. Därför klev många över staketet till Emils kohage, lite tvekande på dagen, men på kvällen, när korna gått till ladugården för mjölkning, väller mängder av turister in i hagen, för då slipper man vara rädd för de nyfikna stora kreaturen. Att de är hur snälla som helst kan ju de långväga gästerna inte veta.
               Den här ljusa och varma högsommarkvällen var stranden kantad av flanerande och fiskande semesterfirare. Särskilt populär var bryggan vid Revoniemis båtplats nedanför björkdungen.
               I lagårdsbastun östes det på lite extra ånga av seniorerna för att testa vad ungtupparna tål. Det blev lite olidligt hett och ett svalkande dopp kändes plötsligt väldigt lockande och det var ju bara tvåhundra meter ner till bryggan. Under tjoande satte vi iväg genom hagen.
               Reaktionen på stranden var väntad men ändå häpnadsväckande. Efter vårt överlumplande nakengatlopp fick folket bråttom att under förskräckta rop sprida ut sig på behörigt avstånd. Vattnet kändes ljummet, rejält över 20-grader. De äldre killarna simmade ut till timmerbommarna som var såphala av alger och en verklig sport att balansera på. Jag vågade mig inte ända dit ut, så jag simmade en bit uppströms till badstenen nära stranden och såg då, att både en och annan turistkikare var intresserat riktad ut mot de balanserande gentlemännen på bommarna.