Det var 60-tal och taket var en viktig mötesplats.

När sommarlovet började så var det dags för oss pojkar att flytta upp på vinden, där vi kunde husera fritt ända tills höstkylan tvingade oss ner igen. Först fanns ju förstås ett hinder innan flytten; storstädning. En kommendering som varade från morgon till kväll. Vintern skulle städas ut ur huset. Varenda pinal skulle torkas och rengöras. Alla mattor ut i en stor hög i ladan inför den årliga mattvätten i älven. I Torneå tvättas det fortfarande mattor vid älvstranden liksom i Helsingfors i Östersjön, med tallsåpa, precis som vi gjorde på 60-talet, men vår metod var effektivare eftersom vi gjorde det i strömmande vatten och sköljningen blev mycket enklare.

När städningen av huset var till ända var det redan sen kväll och man kunde själv börja inreda sitt näste på vinden. Solen sken in genom fönstret i gaveln och utifrån hördes alla ljud genom springorna vid takfoten och även genom taket som bestod av vankantade brädor och spåntak, med ett lager takplåt ytterst som tillkommit under senare år. Man kan ju tycka att det skulle vara störande med ljuden utifrån, men det var på det hela taget ganska intressant. Om nån gick förbi på vägen hördes knastret från fotstegen, en bil kunde susa förbi och man kunde avläsa från motorljudet och hastigheten om det var Riku eller Mikael, eller om det var en turist som tveksamt kört förbi skylten till campingplatsen. En bekräftelse fick man strax om bilen kom tillbaka eftersom vägen tog slut vid Pellikägården.
När det regnade kunde intensiteten avläsas av dropparnas möte med takplåten, allt från ett stilla sus av pyttesmå droppar, till ett lätt trummande eller ibland ett hårt smatter och om det haglade, kunde det kännas att man befann sig i en resonanslåda under en oupphörlig trumvirvel.

Ett av de märkligaste ljuden kunde man ofta höra, när det var ett lättare regn på natten eller tidigt i ottan. Då kunde det sitta ett antal kråkor på taknocken och ha konferens. Klorna skrapade mot plåten och den otroligt rika variationen på läten lät verkligen som en djup diskussion om viktiga saker. Ibland hördes ett flax och någon flög iväg, kanske i vredesmod, ibland hörde man någon landa, hooa till och byta position och vete tusan om det inte var nån korp inblandad i samtalet ibland. Någon tyngre med mer pondus i rösten och med mjukare rörelser, som om den hade gummistövlar.

Mötet kunde hålla på ganska länge, men om Emil startade traktorn, eller en morgonpigg turist kom ut på vägen för en morgonpromenad, så blev det helt tyst. Sen hördes några krrr, kijrh , chrkhr, kraa, chkoorr. Därefter gnisslade takplåten till av det gemensamma avstampet och man anade vingslagen när gänget lyfte efter den förhoppningvis givande sammankomsten.

Det var 60-tal och många turister på holmen

Vår båtplats vid Vähä Närä var ett populärt tillhåll för turisterna.
En sen eftermiddag när jag kom ner till stranden, satt en man och en pojke på var sin flat sten med flugspön, väskor, håvar och mygghattar och såg lite nedslagna ut.
-Nappar det, frågade jag.
-Den här älven verkar stendöd, sa mannen. Finns här någon fisk över huvud taget?
-Tja, nu blåser det från nordost, himlen är klar, solen skiner rakt i strömmens riktning och då hugger inte harren. Visst finns det fisk i älven, fortsatte jag, men det är inte som det har varit. -Vill ni höra?
-Ja, varför inte.
-Men först gör vi upp en eld så myggen håller sig på avstånd.
Jag visade dem vår gamla bykplats i gläntan en bit upp från stranden, där ringen av stenar än idag tjänar eldstad under sommarnätterna.
-Under kriget, när farsan var ute och rodde drag en höst så började laxöringen hugga som besatt på en liten röd gummiwobbler. Det var säkert ett dussin båtar ute på älven, men ingen annan fick något, medan farsan drog upp öring efter öring. Det är ingen ide att jag talar om hur många han fick, för ni skulle ändå inte tro mig. Till slut var båten så tungt lastad med fisk så han var tvungen att sluta. Det blev helt enkelt för jobbigt att ro i den starka strömmen ovanför IsoNäräs forsnacke.

Nästa dag for han till stan och köpte alla drag av den sorten som fanns i Keijas sportaffär. Den som han fiskat med var nästan helt söndertrasad. Sen den gången fick han aldrig någon fisk med den sortens wobbler. Inte ett endaste hugg.
-Och det där vill du att vi ska tro på? kommenterade pojken.
-Nä, det vill jag inte, men sant är det. Tro vad ni vill, men när laxen steg förr
i tiden så kunde det nästan bli som i naturfilmerna från Kanada, som man har sett i skolan.
En gång när jag och farsan var på väg till affären på finska sidan började det koka av fisk runt båten, ute på fjärden här, och farsan slog med årorna till höger och vänster för att försöka knocka en lax , men det lyckades inte. En snabbfotad kille skulle nog ha kunnat ta sig iland från båten hoppandes på laxryggarna, för det var stora bjässar. Vet ni förresten att den största laxen som fångats här i älven vägde 42 kg? Den togs omkring 1915 i en karsina-pata neråt älven en bit och i det svepet tog man 400 laxar på en gång.
Vad en karsina-pata är, kräver en lång förklaring och det ska vi inte ge oss in på just nu.

Av hävd åt byn laxsoppa på stranden efter årets första kolk och för alla ungefär 200 av byborna, som var med, behövde man bara laga till en enda fisk, nämligen storlaxen på 42 kg. Inte finns den med i några rekordlistor, men när ni kommer hem efter semestern, så slå upp Lax i Nordisk Familjebok. Där står att den största lax som fångats i Sverige vägde 42 kg, fångad i Torne älv. Det var den laxen som festades upp den gången, kokt i en bykgryta på Benjamins strand, halvannan kilometer neråt älven.

Vi satt kvar en god stund och matade elden och språkades om både ett och annat och vi synade deras fina drag och flugor.
-Men hör ni, märker ni att vinden har vänt till sydlig och det har mulnat på. Vad är klockan? Halvåtta? Ska vi inte se efter om harren är hungrig?
Jag tog mina redskap som låg gömda i buskaget brevid båten och tog mig ut i forsen och pappan och hans pojke tog sig uppåt en bit efter stranden för att pröva lyckan på en plats där chanserna att få napp var lite bättre än vid båtplatsen där jag aldrig fått någon fisk förutom några gäddor på senare år.

Farsans söndertuggade wobbler Pluck har jag kvar.