Gränslöst

Det var 60-tal och taket var en viktig mötesplats.

När sommarlovet började så var det dags för oss pojkar att flytta upp på vinden, där vi kunde husera fritt ända tills höstkylan tvingade oss ner igen. Först fanns ju förstås ett hinder innan flytten; storstädning. En kommendering som varade från morgon till kväll. Vintern skulle städas ut ur huset. Varenda pinal skulle torkas och rengöras. Alla mattor ut i en stor hög i ladan inför den årliga mattvätten i älven. I Torneå tvättas det fortfarande mattor vid älvstranden liksom i Helsingfors i Östersjön, med tallsåpa, precis som vi gjorde på 60-talet, men vår metod var effektivare eftersom vi gjorde det i strömmande vatten och sköljningen blev mycket enklare.

När städningen av huset var till ända var det redan sen kväll och man kunde själv börja inreda sitt näste på vinden. Solen sken in genom fönstret i gaveln och utifrån hördes alla ljud genom springorna vid takfoten och även genom taket som bestod av vankantade brädor och spåntak, med ett lager takplåt ytterst som tillkommit under senare år. Man kan ju tycka att det skulle vara störande med ljuden utifrån, men det var på det hela taget ganska intressant. Om nån gick förbi på vägen hördes knastret från fotstegen, en bil kunde susa förbi och man kunde avläsa från motorljudet och hastigheten om det var Riku eller Mikael, eller om det var en turist som tveksamt kört förbi skylten till campingplatsen. En bekräftelse fick man strax om bilen kom tillbaka eftersom vägen tog slut vid Pellikägården.
När det regnade kunde intensiteten avläsas av dropparnas möte med takplåten, allt från ett stilla sus av pyttesmå droppar, till ett lätt trummande eller ibland ett hårt smatter och om det haglade, kunde det kännas att man befann sig i en resonanslåda under en oupphörlig trumvirvel.

Ett av de märkligaste ljuden kunde man ofta höra, när det var ett lättare regn på natten eller tidigt i ottan. Då kunde det sitta ett antal kråkor på taknocken och ha konferens. Klorna skrapade mot plåten och den otroligt rika variationen på läten lät verkligen som en djup diskussion om viktiga saker. Ibland hördes ett flax och någon flög iväg, kanske i vredesmod, ibland hörde man någon landa, hooa till och byta position och vete tusan om det inte var nån korp inblandad i samtalet ibland. Någon tyngre med mer pondus i rösten och med mjukare rörelser, som om den hade gummistövlar.

Mötet kunde hålla på ganska länge, men om Emil startade traktorn, eller en morgonpigg turist kom ut på vägen för en morgonpromenad, så blev det helt tyst. Sen hördes några krrr, kijrh , chrkhr, kraa, chkoorr. Därefter gnisslade takplåten till av det gemensamma avstampet och man anade vingslagen när gänget lyfte efter den förhoppningvis givande sammankomsten.