Gränslöst

Det var 60-tal och många turister på holmen

Vår båtplats vid Vähä Närä var ett populärt tillhåll för turisterna.
En sen eftermiddag när jag kom ner till stranden, satt en man och en pojke på var sin flat sten med flugspön, väskor, håvar och mygghattar och såg lite nedslagna ut.
-Nappar det, frågade jag.
-Den här älven verkar stendöd, sa mannen. Finns här någon fisk över huvud taget?
-Tja, nu blåser det från nordost, himlen är klar, solen skiner rakt i strömmens riktning och då hugger inte harren. Visst finns det fisk i älven, fortsatte jag, men det är inte som det har varit. -Vill ni höra?
-Ja, varför inte.
-Men först gör vi upp en eld så myggen håller sig på avstånd.
Jag visade dem vår gamla bykplats i gläntan en bit upp från stranden, där ringen av stenar än idag tjänar eldstad under sommarnätterna.
-Under kriget, när farsan var ute och rodde drag en höst så började laxöringen hugga som besatt på en liten röd gummiwobbler. Det var säkert ett dussin båtar ute på älven, men ingen annan fick något, medan farsan drog upp öring efter öring. Det är ingen ide att jag talar om hur många han fick, för ni skulle ändå inte tro mig. Till slut var båten så tungt lastad med fisk så han var tvungen att sluta. Det blev helt enkelt för jobbigt att ro i den starka strömmen ovanför IsoNäräs forsnacke.

Nästa dag for han till stan och köpte alla drag av den sorten som fanns i Keijas sportaffär. Den som han fiskat med var nästan helt söndertrasad. Sen den gången fick han aldrig någon fisk med den sortens wobbler. Inte ett endaste hugg.
-Och det där vill du att vi ska tro på? kommenterade pojken.
-Nä, det vill jag inte, men sant är det. Tro vad ni vill, men när laxen steg förr
i tiden så kunde det nästan bli som i naturfilmerna från Kanada, som man har sett i skolan.
En gång när jag och farsan var på väg till affären på finska sidan började det koka av fisk runt båten, ute på fjärden här, och farsan slog med årorna till höger och vänster för att försöka knocka en lax , men det lyckades inte. En snabbfotad kille skulle nog ha kunnat ta sig iland från båten hoppandes på laxryggarna, för det var stora bjässar. Vet ni förresten att den största laxen som fångats här i älven vägde 42 kg? Den togs omkring 1915 i en karsina-pata neråt älven en bit och i det svepet tog man 400 laxar på en gång.
Vad en karsina-pata är, kräver en lång förklaring och det ska vi inte ge oss in på just nu.

Av hävd åt byn laxsoppa på stranden efter årets första kolk och för alla ungefär 200 av byborna, som var med, behövde man bara laga till en enda fisk, nämligen storlaxen på 42 kg. Inte finns den med i några rekordlistor, men när ni kommer hem efter semestern, så slå upp Lax i Nordisk Familjebok. Där står att den största lax som fångats i Sverige vägde 42 kg, fångad i Torne älv. Det var den laxen som festades upp den gången, kokt i en bykgryta på Benjamins strand, halvannan kilometer neråt älven.

Vi satt kvar en god stund och matade elden och språkades om både ett och annat och vi synade deras fina drag och flugor.
-Men hör ni, märker ni att vinden har vänt till sydlig och det har mulnat på. Vad är klockan? Halvåtta? Ska vi inte se efter om harren är hungrig?
Jag tog mina redskap som låg gömda i buskaget brevid båten och tog mig ut i forsen och pappan och hans pojke tog sig uppåt en bit efter stranden för att pröva lyckan på en plats där chanserna att få napp var lite bättre än vid båtplatsen där jag aldrig fått någon fisk förutom några gäddor på senare år.

Farsans söndertuggade wobbler Pluck har jag kvar.