Gränslöst

Det var på 40-talet - då kriget svepte förbi

Sovjets attack mot våra grannar i öster 30:e november 1939 möttes av hårdnackat motstånd. Trots det på många frontavsnitt framgångsrika försvaret, under tre månaders vinterkrig, bröt linjerna vid Karelska Näset samman och tvingade finnarna till fredsförhandlingar. Stalin fick sin vilja fram och annekterade sydöstra Finland.

När sedan Hitler gick till anfall mot Sovjet i Juni 1941 stod redan massor av tyska soldater i Finland och efter några dagar gjorde Finland gemensam sak med tyskarna och gick till anfall mot den ryska björnen för att återta det man förlorat. I början var framgångarna stora och snart stod man vid de gamla gränserna.

Men man stannade inte. Stannade inte vid den gamla gränsen. Frestelsen för att skapa ett större Finland blev för stor och man fortsatte in i Östkarelen. Med Hitler som vapenbroder tog man sig ända fram till Onegas stränder och Petroskoj, men i av ännu ej stelnade ryska soldatlik avdragna filtstövlar fick man börja tassa tilbaka och det gick ju sedan alldeles åt helvete med storfinland med konsekvenser i tiotals år , eller som vår vän Heikki Liakka brukade säga när han rott över älven för en fika: - Hälsningar från det nästan fria Finland….

Den finske presidenten Ryti, som var alltför förknippad med Tyskland, avgick på sommaren 1944 och överbefälhavaren Gustav Mannerheim blev nu både ÖB och president. Den 25:e juli skickades en trevare om fredsförhandlingar till Sovjets ambassadör i Stockholm. Det snabba svaret innebar, att förutsättningen för att Sovjet överhuvudtaget tänkte förhandla var, att Finland måste avbryta sina förbindelser med Hitlertyskland och att alla tyska trupper lämnat landet senast 15:e september och om inte detta skett, så måste de interneras eller drivas ut med vapenmakt.
Så befann sig Finland plötsligt i krig med Tyskland.

Mot denna bakgrund inleddes kl 02.00 den 1:a oktober 1944 kapningen av Torneå, där finska trupper tog makten i staden.
Major Thure Larjo hade fått den svåra uppgiften att planera och leda kuppen och han hade tagit sig till staden några dagar tidigare. Allt måste förberedas i största hemlighet och det som inte kunde göras helt dolt måste i tyskarnas ögon se ut som något annat, berättar han själv i sin bok ”Tornion Kaappaus”.

Fyra timmar innan starten hade Larjo samlat ledarna för operationen, 17 officerare, för ordergivning och information och han berättar, att efter genomgången frågar en löjtnant Kallio: -Är det verkligen meningen att vi ska öppna eld mot tyskarna? med stum kritik lysande ur ögonen. Larju svarar då; - Jag har i två timmar berättat hur vi ska agera, så ställs ändå en sådan fråga.

Torneå är en ö i Torne älv och en av förberedelserna var att i skydd av mörkret ta över alla roddbåtar till ön från fastlandssidan där järnvägsstationen och ”Pikku Berliini” (Lilla Berlin) fanns, ett förrådsområde kryllande av Tyskar.
En annan var att samtidigt, några minuter innan 02.00, klippa av alla tyskarnas och även alla andra telefonförbindelser från Torneå åt alla håll, även till Sverige.
En tredje var att slå till med fullständig överraskning.
En fjärde var att till alla medel skydda bron och samtidigt förhindra fienden att ta sig över. Planen var att utösa en sprängladdning intill brofästet för att lura tyskarna att tro att man sprängt själva brofästet.
En femte var att omringa alla tyska fästen i stan, Gymnasiet, Officersklubben, Lippos hus, Fältsjukhuset i Seminariet, m fl.
Planen var också, att med hjälp av alla ihopsamlade roddbåtar, ta sig över älven i mörkret och ta stationsområdet på fastlandet och samtidigt övermanna de tyska brovakterna och avlägsna tändkablarna till sprängladdningarna för brosprängning.

Tyskarna i staden gav sig inte frivilligt men när gryningen kom så var kapningen ett faktum. Däremot hade attacken mot stationsområdet misslyckats. Under natten hade ett tåg anlänt med mängder av tyska soldater,
så de var plötsligt fem gånger fler än det anfallande finska kompaniet. Under eldgivningen rådde stor förvirring
bland tyskarna. Man visste inte vem som sköt mot vem och när Unto Toivola, som ledde det finska kompaniet, insåg sin trupps underlägsenhet i styrka, så gav han order om reträtt och de lyckades ta sig över till stadsholmen igen. Ändå fortsatte skottlossningen kring järnvägsstationen. De nyanlända tyskarna krigade i mörkret för fullt mot sina egna en bra stund innan man insåg sitt misstag.

Nu gällde det att hålla stånd i Torneå. En av de viktigaste anledningarna till kuppen var, att rikta bort uppmärksamheten från hamnen i Röyttä, 10km söder om stan, där ett trupptransportfartyg anlände kl 7 på morgonen med 2900 man,som genast inledde framryckningen mot Torneå.
Dagarna efter kom fler skepp. 2:a oktober med 2500 man, ammunition, hästar, fordon och livsmedel. Den 3:e kom 5100 man och tross och den 5:e kom 2000 man. Slaget om finska Lappi hade börjat.

Fortsättning följer...