Gränslöst

På 50-talet då smugglingen var livlig.


Lars Berg är tulltjänsteman. Han sitter på sin post i en liten tullstuga. Förbi stugan går en väg ner till stranden. Det är nog bara en stig egentligen, men körbar. På andra sidan älven, tvärs över den 700m breda fjärden, finns en liknande stuga, där en finsk tullare sitter och har lika tråkigt som sin svenska kollega. En sen vinterkväll är det inte många som passerar vid gränsövergångsstället, ingen alls egentligen.
Enligt gällande regler måste man använda gränsövergångsstället, men eftersom det för de flesta blir en rejäl omväg, bryr man sig inte. Man tar sig rakt över, närmaste vägen, till tullarnas förtret.

Lars söker i minnet efter vilka som överhuvudtaget passerar här vid tullstugan. Den enda som gör det regelbundet och ofta är Erik Rutström. Ja, han gör det ju nästan varje dag eftersom hans unga fru är skollärare i Kaakamo på finska sidan. Det enklaste sättet att resa emellan för Erik och Maria, vilka har varken körkort eller bil, är att ro över älven och sen ta tåget några kilometer. De tre små pojkarna är ofta med åt endera hållet. På våren och hösten, då isen varken bär eller brister, blir det helt slut på den trafiken ett tag.

Det är väl klart som fan att Erik smugglar, spekulerar Lars.
Handlar, gör han ju också på finska sidan, hos Niilo, fast vi har egen affär på holmen. Ja det är klart att han köper en del hos A-E också, men ändå…
Niilo, ja... Lars ler i mörkret. Tullarna satt ofta i mörker på kvälls- och nattpassen. Då såg man om något hände ute.
Niilo, han åkte fast en gång med en hel båtlast smuggelkaffe. Han avslöjade sig själv genom ett desperat och uselt försök att härma en uggla, för att varna sina kumpaner, när tullarna var ute på spaningstur.

Nu släckte man hos K-G.
K-G Jefremov, till helt nyligen chef över tullarna i byn, bor alldeles intill tullstugan. Han har efter pensioneringen behållit nyckeln till tullstugan och när ingen är på plats, går han in och kluddar i dagboken. Därför har de yngre tullarna numera två dagböcker. En står framme och i den låter de K-G anteckna med sin knaggliga svenska. Den skarpa dagboken håller de gömd.
K-G har i alla fall övertygat de yngre om en sak; att Erik smugglar. Han lyckades dock aldrig sätta dit honom.

Nu ser Lars att lampan släcks hos Erik också. Han bor i nästa hus, bara över vägen från K-G
Men vad nu! Lampan hos Rutströms tänds igen och släcks åter. Och tänds igen och släcks. Blinkandet fortsätter. Det lyser i några sekunder för att åter släckas. I bland är det mörkt ett tag, sen börjar det igen. Vad i helvete är det för fanstyg han håller på med, tänker Lars och en stark misstanke väcks; Erik signalerar ju över älven!

Nu är det smuggel på gång. Lars lyfter telefonen och vevar. -Kan jag få 07, kommenderar han Anja, som yrvaket svarar i byns telefonväxel.
-Shuu, hörs en sömnig kvinnoröst efter en stund. -Hej, det är Berg, jag måste prata med Herman. Herman kommer till luren och Berg förklarar snabbt sitt ärende och att nu ska de äntligen sätta dit Erik och ber sin kollega ta på sig snödräkten. Sedan ringer han vidare och väcker Fernholm och till sist Rautamaa.

Det står inte länge på, förrän tre vita skepnader skidar från var sitt håll genom vinternatten mot tullstugan. Rautamaa som bor längst bort, kommer sist med rimfrost på huvan. Blinkandet från Rutströms pörte fortsätter och männen anser att nu är det nog bråttom. De glider tyst iväg på skidorna. Vilken tur att det har kommit lite nysnö på skaren, tänker Fernholm. Det hörs inte ett ljud när man glider fram.

De intar poster runt det lilla huset. Herman Niemi bakom snöskärmarna mot Prästens, Gösta Rautamaa bakom snöskärmarna på norrsidan, Fernholm bakom en snödriva bakom dasset och Berg bakom husknuten mot vägen, dold av vinbärsbuskarna. Där har han överblick både på vägen och strandstigen ner mot Rutströms båtplats.

Plötsligt tänds utelampan, men släcks åter nästan i samma sekund. Berg hör att någon är på väg ut. Spänd över vad som nu kommer att ske, viftar han åt Rautamaa för att få honom att huka sig.

Fortsättning följer....