söndag 23 maj 2010


IK Götas vinnande lag i Dagbladsstafetten 1923. O i mitten av mellersta raden ovanför flaggan.


Tidigt på 20-talet – då Orvar flyttat till Stockholm

På hösten 1919 smet ett par Revonsaariynglingar in i en godsvagn på Haparandas nya pampiga järnvägsstation. Orvar och och hans kompis Arne Revoniemi hade beslutat sig för att ta sig till Stockholm. De hade förberett sig med en rejäl matsäck och varma kläder, för någon värme fanns ju inte att vänta sig på den typen av resa. De lyckades hålla sig undan hela vägen ner till huvudstaden. Målet hade hela tiden varit att ta värvning och från den 22 november och 3 år framåt blev de två 16-åringarnas nya hemvist kvarteret Göken på Kungsholmen mellan Hantverkargatan och Norrmälarstrand, där Svea Ingenjörskårs 4:e kompani höll till.

Orvar hade i början som en av sina uppgifter att sköta om hästar i stallet. Bland alla hästar fick han så småningom en särskild favorit, hingsten Berra, en riktigt envis en, som inte tålde att bli hunsad.
En söndag när Orvar hade permis och var ute på stan och flanerade, såg han en folksamling runt en hästskjuts. Han stannade för att se vad som stod på. En häst hade stannat mitt i en korsning och kusken manade och skällde på hästen och slog honom med en piska. Hästen var Berra..
Han gick fram till hästen, tog tag i grimman, smekte hästen på mulen och sa; -Hej Berra, kom nu så går vi. Berra satte av i maklig skritt och när de kommit en bit, sa Orvar till kusken att han skulle ge fan i att slå hästen.

En dag fick Orvar order att omedelbart inställa sig på kungliga slottet. Befälet som gav ordern pratade skånska och Orvar uppfattade inte allt han sa och vågade inte heller fråga. Det var nåt med vilken sorts utrustning han skulle ha med sig, som han inte riktigt uppfattade i skåningens utläggning. Han hade i alla fall fattat att han skulle vara ordonnans på slottet.
Kung Gustav V fick sig ett gott skratt när de nya ordonnanserna presenterades, eftersom en av dem stod i givakt i full stridsmundering och de övriga i paraduniform.
På slottet vimlade det av hovfolk och så småningom blev Orvar någorlunda hemtam i sin nya omgivning och for med ärenden och meddelanden. Många i personalen tog vägen förbi köket väldigt ofta och gick mumsande på små smörgåsar.
En slottslakej tyckte en dag att Orvar såg hungrig ut och stack till honom en macka. Orvar tog hela mackan i en tugga, men kände att nåt var väldigt fel. Smaken på pålägget var för honom helt okänt och smakade urdjävligt, men han vågade inte annat än svälja, men blev tvungen att smita åt sidan och fann ingen annan råd än att diskret spy i fickan på vapenrocken.

Med tiden blev Orvar, som var mycket idrottsintresserad, med i IK Göta och tävlade i flera olika sporter.
På den tiden var träningen inte så minutiöst planerad och ofta gick det ut på att göra några extra träningsrundor några dagar före tävlingarna och man kom väldigt långt med ren talang. Han var med de flesta gånger när IK Göta vann Svenska Dagbladsstafetten år efter år på 20-talet. Enda förlusten (bara 2;a plats) var 1927 då det franska laget Olympic vann.
Den mörkhyade gentlemannen från Frankrike som kämpat mot Orvar kom fram efter växlingen, svepte sin handuk om Orvars nacke och kramade om honom som tack för god kamp.
Det var tornedalingens första kontakt med närgången vitlökslukt och det som hände med smörgåsen på slottet höll på att hända igen, fast denna gång lyckades han behärska situationen och gratulerade sin överman.