söndag 28 november 2010



Det var 60-tal och taket var en viktig mötesplats.

När sommarlovet började så var det dags för oss pojkar att flytta upp på vinden, där vi kunde husera fritt ända tills höstkylan tvingade oss ner igen. Först fanns ju förstås ett hinder innan flytten; storstädning. En kommendering som varade från morgon till kväll. Vintern skulle städas ut ur huset. Varenda pinal skulle torkas och rengöras. Alla mattor ut i en stor hög i ladan inför den årliga mattvätten i älven. I Torneå tvättas det fortfarande mattor vid älvstranden liksom i Helsingfors i Östersjön, med tallsåpa, precis som vi gjorde på 60-talet, men vår metod var effektivare eftersom vi gjorde det i strömmande vatten och sköljningen blev mycket enklare.

När städningen av huset var till ända var det redan sen kväll och man kunde själv börja inreda sitt näste på vinden. Solen sken in genom fönstret i gaveln och utifrån hördes alla ljud genom springorna vid takfoten och även genom taket som bestod av vankantade brädor och spåntak, med ett lager takplåt ytterst som tillkommit under senare år. Man kan ju tycka att det skulle vara störande med ljuden utifrån, men det var på det hela taget ganska intressant. Om nån gick förbi på vägen hördes knastret från fotstegen, en bil kunde susa förbi och man kunde avläsa från motorljudet och hastigheten om det var Riku eller Mikael, eller om det var en turist som tveksamt kört förbi skylten till campingplatsen. En bekräftelse fick man strax om bilen kom tillbaka eftersom vägen tog slut vid Pellikägården.
När det regnade kunde intensiteten avläsas av dropparnas möte med takplåten, allt från ett stilla sus av pyttesmå droppar, till ett lätt trummande eller ibland ett hårt smatter och om det haglade, kunde det kännas att man befann sig i en resonanslåda under en oupphörlig trumvirvel.

Ett av de märkligaste ljuden kunde man ofta höra, när det var ett lättare regn på natten eller tidigt i ottan. Då kunde det sitta ett antal kråkor på taknocken och ha konferens. Klorna skrapade mot plåten och den otroligt rika variationen på läten lät verkligen som en djup diskussion om viktiga saker. Ibland hördes ett flax och någon flög iväg, kanske i vredesmod, ibland hörde man någon landa, hooa till och byta position och vete tusan om det inte var nån korp inblandad i samtalet ibland. Någon tyngre med mer pondus i rösten och med mjukare rörelser, som om den hade gummistövlar.

Mötet kunde hålla på ganska länge, men om Emil startade traktorn, eller en morgonpigg turist kom ut på vägen för en morgonpromenad, så blev det helt tyst. Sen hördes några krrr, kijrh , chrkhr, kraa, chkoorr. Därefter gnisslade takplåten till av det gemensamma avstampet och man anade vingslagen när gänget lyfte efter den förhoppningvis givande sammankomsten.

måndag 22 november 2010



Det var 60-tal och många turister på holmen

Vår båtplats vid Vähä Närä var ett populärt tillhåll för turisterna.
En sen eftermiddag när jag kom ner till stranden, satt en man och en pojke på var sin flat sten med flugspön, väskor, håvar och mygghattar och såg lite nedslagna ut.
-Nappar det, frågade jag.
-Den här älven verkar stendöd, sa mannen. Finns här någon fisk över huvud taget?
-Tja, nu blåser det från nordost, himlen är klar, solen skiner rakt i strömmens riktning och då hugger inte harren. Visst finns det fisk i älven, fortsatte jag, men det är inte som det har varit. -Vill ni höra?
-Ja, varför inte.
-Men först gör vi upp en eld så myggen håller sig på avstånd.
Jag visade dem vår gamla bykplats i gläntan en bit upp från stranden, där ringen av stenar än idag tjänar eldstad under sommarnätterna.
-Under kriget, när farsan var ute och rodde drag en höst så började laxöringen hugga som besatt på en liten röd gummiwobbler. Det var säkert ett dussin båtar ute på älven, men ingen annan fick något, medan farsan drog upp öring efter öring. Det är ingen ide att jag talar om hur många han fick, för ni skulle ändå inte tro mig. Till slut var båten så tungt lastad med fisk så han var tvungen att sluta. Det blev helt enkelt för jobbigt att ro i den starka strömmen ovanför IsoNäräs forsnacke.

Nästa dag for han till stan och köpte alla drag av den sorten som fanns i Keijas sportaffär. Den som han fiskat med var nästan helt söndertrasad. Sen den gången fick han aldrig någon fisk med den sortens wobbler. Inte ett endaste hugg.
-Och det där vill du att vi ska tro på? kommenterade pojken.
-Nä, det vill jag inte, men sant är det. Tro vad ni vill, men när laxen steg förr
i tiden så kunde det nästan bli som i naturfilmerna från Kanada, som man har sett i skolan.
En gång när jag och farsan var på väg till affären på finska sidan började det koka av fisk runt båten, ute på fjärden här, och farsan slog med årorna till höger och vänster för att försöka knocka en lax , men det lyckades inte. En snabbfotad kille skulle nog ha kunnat ta sig iland från båten hoppandes på laxryggarna, för det var stora bjässar. Vet ni förresten att den största laxen som fångats här i älven vägde 42 kg? Den togs omkring 1915 i en karsina-pata neråt älven en bit och i det svepet tog man 400 laxar på en gång.
Vad en karsina-pata är, kräver en lång förklaring och det ska vi inte ge oss in på just nu.

Av hävd åt byn laxsoppa på stranden efter årets första kolk och för alla ungefär 200 av byborna, som var med, behövde man bara laga till en enda fisk, nämligen storlaxen på 42 kg. Inte finns den med i några rekordlistor, men när ni kommer hem efter semestern, så slå upp Lax i Nordisk Familjebok. Där står att den största lax som fångats i Sverige vägde 42 kg, fångad i Torne älv. Det var den laxen som festades upp den gången, kokt i en bykgryta på Benjamins strand, halvannan kilometer neråt älven.

Vi satt kvar en god stund och matade elden och språkades om både ett och annat och vi synade deras fina drag och flugor.
-Men hör ni, märker ni att vinden har vänt till sydlig och det har mulnat på. Vad är klockan? Halvåtta? Ska vi inte se efter om harren är hungrig?
Jag tog mina redskap som låg gömda i buskaget brevid båten och tog mig ut i forsen och pappan och hans pojke tog sig uppåt en bit efter stranden för att pröva lyckan på en plats där chanserna att få napp var lite bättre än vid båtplatsen där jag aldrig fått någon fisk förutom några gäddor på senare år.

Farsans söndertuggade wobbler Pluck har jag kvar.

söndag 23 maj 2010


IK Götas vinnande lag i Dagbladsstafetten 1923. O i mitten av mellersta raden ovanför flaggan.


Tidigt på 20-talet – då Orvar flyttat till Stockholm

På hösten 1919 smet ett par Revonsaariynglingar in i en godsvagn på Haparandas nya pampiga järnvägsstation. Orvar och och hans kompis Arne Revoniemi hade beslutat sig för att ta sig till Stockholm. De hade förberett sig med en rejäl matsäck och varma kläder, för någon värme fanns ju inte att vänta sig på den typen av resa. De lyckades hålla sig undan hela vägen ner till huvudstaden. Målet hade hela tiden varit att ta värvning och från den 22 november och 3 år framåt blev de två 16-åringarnas nya hemvist kvarteret Göken på Kungsholmen mellan Hantverkargatan och Norrmälarstrand, där Svea Ingenjörskårs 4:e kompani höll till.

Orvar hade i början som en av sina uppgifter att sköta om hästar i stallet. Bland alla hästar fick han så småningom en särskild favorit, hingsten Berra, en riktigt envis en, som inte tålde att bli hunsad.
En söndag när Orvar hade permis och var ute på stan och flanerade, såg han en folksamling runt en hästskjuts. Han stannade för att se vad som stod på. En häst hade stannat mitt i en korsning och kusken manade och skällde på hästen och slog honom med en piska. Hästen var Berra..
Han gick fram till hästen, tog tag i grimman, smekte hästen på mulen och sa; -Hej Berra, kom nu så går vi. Berra satte av i maklig skritt och när de kommit en bit, sa Orvar till kusken att han skulle ge fan i att slå hästen.

En dag fick Orvar order att omedelbart inställa sig på kungliga slottet. Befälet som gav ordern pratade skånska och Orvar uppfattade inte allt han sa och vågade inte heller fråga. Det var nåt med vilken sorts utrustning han skulle ha med sig, som han inte riktigt uppfattade i skåningens utläggning. Han hade i alla fall fattat att han skulle vara ordonnans på slottet.
Kung Gustav V fick sig ett gott skratt när de nya ordonnanserna presenterades, eftersom en av dem stod i givakt i full stridsmundering och de övriga i paraduniform.
På slottet vimlade det av hovfolk och så småningom blev Orvar någorlunda hemtam i sin nya omgivning och for med ärenden och meddelanden. Många i personalen tog vägen förbi köket väldigt ofta och gick mumsande på små smörgåsar.
En slottslakej tyckte en dag att Orvar såg hungrig ut och stack till honom en macka. Orvar tog hela mackan i en tugga, men kände att nåt var väldigt fel. Smaken på pålägget var för honom helt okänt och smakade urdjävligt, men han vågade inte annat än svälja, men blev tvungen att smita åt sidan och fann ingen annan råd än att diskret spy i fickan på vapenrocken.

Med tiden blev Orvar, som var mycket idrottsintresserad, med i IK Göta och tävlade i flera olika sporter.
På den tiden var träningen inte så minutiöst planerad och ofta gick det ut på att göra några extra träningsrundor några dagar före tävlingarna och man kom väldigt långt med ren talang. Han var med de flesta gånger när IK Göta vann Svenska Dagbladsstafetten år efter år på 20-talet. Enda förlusten (bara 2;a plats) var 1927 då det franska laget Olympic vann.
Den mörkhyade gentlemannen från Frankrike som kämpat mot Orvar kom fram efter växlingen, svepte sin handuk om Orvars nacke och kramade om honom som tack för god kamp.
Det var tornedalingens första kontakt med närgången vitlökslukt och det som hände med smörgåsen på slottet höll på att hända igen, fast denna gång lyckades han behärska situationen och gratulerade sin överman.

tisdag 6 april 2010



Språkförbistring.

En svensk tullare var instämd till tinget i Torneå som vittne i en smuggelrättegång. Det var känt att hans kunskaper i finska var lindrigt uttryckt begränsade. Han var även känd för att vara svag för starka drycker och före rättegångsförhandlingarna hade han blivit bjuden på ett par rejäla supar av den åtalades advokat.

Tullaren hade för vana att buga djupt för alla när han fått i sig ett par glas.
När det blev dags att vittna, frågade åklagaren om han kunde
finska.Tullaren bugade djupt flera gånger för nämndemännen och domaren och svarade:
-Mie olen Suomi ( -Jag är Finland)

Sedan frågade åklagaren om han kunde känna igen folk som stod på andra sidan av
Torneälven.. Tullaren bugade igen och svarade;
-Mie olen koko Suomi.( -Jag är hela Finland)

Smugglarens advokat grep här in och hjälpte till: - Han menar att han känner alla som bor på andra sidan
älven. Tullaren bugade och bugade och fortsatte sedan sitt vittnesmål;

-Mie olin se Lomakka navetta (Jag var Lomakkas ladugård),
Se sontalunkka (den gödselgluggen),
Se puuminvarsi, (den bommen)
Se vene (den båten,)
Se pitkä, (den långa)
Se kaita, (den smala)
Se harmaa laita, (den gråa kanten)
Mie ei oli niin kakukana että mie näki oliko se mie), (Jag inte var så långt borta att jag såg om det var jag).

Advokaten var åter villig att hjälpa till; -Han menar, att han var så långt borta, att han inte såg vem som var i båten. Tullaren bugade igen flera gånger.
Vittnesmålet kunde av rätten inte ses tala mot den åtalade.

torsdag 18 mars 2010



Det var på 40-talet - då kriget svepte förbi-del 2

Bäste läsare, gå till inlägget 6:e mars och läs del ett först.

Tidigt på morgonen den 4e oktober knackade fyra rödakorsmän på hos Orvar på Revonsaari. De ville ta sig över till finska sidan för att hjälpa sårade och om möjligt ta över några över älven. De hade hört att Orvar hade mycket bra lokalkännedom på finska sidan och ville därför ha honom med som vägvisare.

Situationen i finska Vojakkala var mycket rörig. De flesta bybor hade i all hast evakuerat till svenska sidan till släktingar och vänner. Tyskarna hade pressats norrut från Torneås närområde. Finsk trupp hade gjort en kringående manöver för att stänga in de retirerande tyskarna. Samtidigt hade tyska trupper anlänt norrifrån, från Rovaniemitrakten, för att undsätta sina landsmän.

Det fanns med andra ord flera fronter åt olika håll i byn och det var svårt att veta var man skulle ro över och ta sig iland utan att hamna i famnen på tyskarna. Den tyska artillerielden från Tapanis näs ven söderut över deras huvuden när de gav sig iväg över den 700 meter breda fjärden Ojanlahti. Dimman var tät så det kändes ändå relativt säkert att ro över. Väl framme på finska sidan tog de skydd bakom den branta stranbrinken och försökte lyssna vad som var på färde och åt vilket håll de skulle ta sig.

Det var paus i skottlossningen och helt tyst.Efter en stund kunde de höra röster och stök bakom folkskolan men dimman gjorde att det inte kunde se vilka som fanns där. Till slut ropade Orvar; -Kuka sielä? -Oletteko suomalaisia? Vem där?-Är ni finnar? Och som tur var så hade de hamnat rätt och kunde ta sig fram och de arbetade hela dagen med sårade som samlades ihop från slagfältet och de kunde också ta med sig svårt sårade över till svenska sidan.

Kriget svepte förbi finska Vojakkala, kort och intensivt, mellan 2:a och 9:e oktober och när tyskarna slog till reträtt satte de eld på byggnad efter byggnad.
49 bostadshus brändes ner i byn, liksom 37 ladugårdar, 29 ekonomibyggnader och ett 20-tal hölador.

När byborna började ta sig tillbaka möttes de av syner som de aldrig skulle glömma. Nedbrända hem, stupade soldater, dödade djur, skyttegravar, övergivna demolerade fordon och allt möjligt bråte som kriget lämnat efter sig. Framför sig hade man ett mödosamt återuppbyggnadsarbete.

lördag 6 mars 2010



Det var på 40-talet - då kriget svepte förbi

Sovjets attack mot våra grannar i öster 30:e november 1939 möttes av hårdnackat motstånd. Trots det på många frontavsnitt framgångsrika försvaret, under tre månaders vinterkrig, bröt linjerna vid Karelska Näset samman och tvingade finnarna till fredsförhandlingar. Stalin fick sin vilja fram och annekterade sydöstra Finland.

När sedan Hitler gick till anfall mot Sovjet i Juni 1941 stod redan massor av tyska soldater i Finland och efter några dagar gjorde Finland gemensam sak med tyskarna och gick till anfall mot den ryska björnen för att återta det man förlorat. I början var framgångarna stora och snart stod man vid de gamla gränserna.

Men man stannade inte. Stannade inte vid den gamla gränsen. Frestelsen för att skapa ett större Finland blev för stor och man fortsatte in i Östkarelen. Med Hitler som vapenbroder tog man sig ända fram till Onegas stränder och Petroskoj, men i av ännu ej stelnade ryska soldatlik avdragna filtstövlar fick man börja tassa tilbaka och det gick ju sedan alldeles åt helvete med storfinland med konsekvenser i tiotals år , eller som vår vän Heikki Liakka brukade säga när han rott över älven för en fika: - Hälsningar från det nästan fria Finland….

Den finske presidenten Ryti, som var alltför förknippad med Tyskland, avgick på sommaren 1944 och överbefälhavaren Gustav Mannerheim blev nu både ÖB och president. Den 25:e juli skickades en trevare om fredsförhandlingar till Sovjets ambassadör i Stockholm. Det snabba svaret innebar, att förutsättningen för att Sovjet överhuvudtaget tänkte förhandla var, att Finland måste avbryta sina förbindelser med Hitlertyskland och att alla tyska trupper lämnat landet senast 15:e september och om inte detta skett, så måste de interneras eller drivas ut med vapenmakt.
Så befann sig Finland plötsligt i krig med Tyskland.

Mot denna bakgrund inleddes kl 02.00 den 1:a oktober 1944 kapningen av Torneå, där finska trupper tog makten i staden.
Major Thure Larjo hade fått den svåra uppgiften att planera och leda kuppen och han hade tagit sig till staden några dagar tidigare. Allt måste förberedas i största hemlighet och det som inte kunde göras helt dolt måste i tyskarnas ögon se ut som något annat, berättar han själv i sin bok ”Tornion Kaappaus”.

Fyra timmar innan starten hade Larjo samlat ledarna för operationen, 17 officerare, för ordergivning och information och han berättar, att efter genomgången frågar en löjtnant Kallio: -Är det verkligen meningen att vi ska öppna eld mot tyskarna? med stum kritik lysande ur ögonen. Larju svarar då; - Jag har i två timmar berättat hur vi ska agera, så ställs ändå en sådan fråga.

Torneå är en ö i Torne älv och en av förberedelserna var att i skydd av mörkret ta över alla roddbåtar till ön från fastlandssidan där järnvägsstationen och ”Pikku Berliini” (Lilla Berlin) fanns, ett förrådsområde kryllande av Tyskar.
En annan var att samtidigt, några minuter innan 02.00, klippa av alla tyskarnas och även alla andra telefonförbindelser från Torneå åt alla håll, även till Sverige.
En tredje var att slå till med fullständig överraskning.
En fjärde var att till alla medel skydda bron och samtidigt förhindra fienden att ta sig över. Planen var att utösa en sprängladdning intill brofästet för att lura tyskarna att tro att man sprängt själva brofästet.
En femte var att omringa alla tyska fästen i stan, Gymnasiet, Officersklubben, Lippos hus, Fältsjukhuset i Seminariet, m fl.
Planen var också, att med hjälp av alla ihopsamlade roddbåtar, ta sig över älven i mörkret och ta stationsområdet på fastlandet och samtidigt övermanna de tyska brovakterna och avlägsna tändkablarna till sprängladdningarna för brosprängning.

Tyskarna i staden gav sig inte frivilligt men när gryningen kom så var kapningen ett faktum. Däremot hade attacken mot stationsområdet misslyckats. Under natten hade ett tåg anlänt med mängder av tyska soldater,
så de var plötsligt fem gånger fler än det anfallande finska kompaniet. Under eldgivningen rådde stor förvirring
bland tyskarna. Man visste inte vem som sköt mot vem och när Unto Toivola, som ledde det finska kompaniet, insåg sin trupps underlägsenhet i styrka, så gav han order om reträtt och de lyckades ta sig över till stadsholmen igen. Ändå fortsatte skottlossningen kring järnvägsstationen. De nyanlända tyskarna krigade i mörkret för fullt mot sina egna en bra stund innan man insåg sitt misstag.

Nu gällde det att hålla stånd i Torneå. En av de viktigaste anledningarna till kuppen var, att rikta bort uppmärksamheten från hamnen i Röyttä, 10km söder om stan, där ett trupptransportfartyg anlände kl 7 på morgonen med 2900 man,som genast inledde framryckningen mot Torneå.
Dagarna efter kom fler skepp. 2:a oktober med 2500 man, ammunition, hästar, fordon och livsmedel. Den 3:e kom 5100 man och tross och den 5:e kom 2000 man. Slaget om finska Lappi hade börjat.

Fortsättning följer...

tisdag 23 februari 2010



Det var 1930-tal och det fanns gott om lax och laxöring i Torne älv. Byarnas gubbar på finska och svenska sidan rodde drag från tidig vår då de första vakarna öppnades på forsnackarna, före den riktiga islossningen, till sent på hösten, då det sedan veckor var olovligt fiske.

Övervakningen av tjuvfiske var ganska god och följden av att åka fast var kännbar. Båten och redskapen togs i beslag, böter och fiskeförbud även på lovlig tid ovanpå detta och den fisk man fått blev man förstås av med, men det fanns alltid de som tog risken att åka fast. Laxen och öringen hörde ju till basmaten i Tornedalen.

Iisak Juntikka var ute och rodde drag på forsnacken ovanför Iso Närä. Han hade med sig en jutesäck för ädelfisken och i säcken hade han en sten, så att den kunde sänkas om fiskevakten skulle komma ock kontrollera.

Einar Fräki var den dagen tjänsteförrättande fiskebevakningsman och han tog en promenad längs stranden för att se vad som hände ute på älven. Och minsann, ser han inte att Isak drar upp en silverglänsande firre i båten. Einar tar sig till sin båtplats, ror ut mot Iisak.

När vakten närmar sig knyter Iisak igen säcken och sänker den i en bakström bakom en stor sten, som han ror förbi. I en andra säck finns en gädda som han före fisketuren tagit ur en sump, att ha till hands utifall att....

-Jasså, Iisak. Du är ute och ror drag. Hugger det?
-Nåjoo, en gädda har det blivit, och så en öring. Är det för den du far ut? Men jag släppte tillbaka den. Det är ju den tiden nu.
Einar såg på gäddan som Iisak tömde ur säcken. Han hade ju sett vad gubben fått, men framhärdade inte desto mer. Iisak var en väl sedd man i byn, många hade han att mätta också. - Ja, gädda och harr får du ju ta upp.
Iisak, som var en gudfruktig man, svarade: -Gud vet nog, att jag bara tar lovlig fisk.

Nästa morgon, då det ännu var mörkt, var det dags att hämta upp öringen, men trots att Iisak letade länge, så hittade han inte säcken och han fick lov att återvända utan fisk. Då han kommit hem igen och skulle gå in, låg säcken intill farstudörren med laxöringen i.
En lapp var knuten till säcken och på den stod att läsa:
”Låt detta vara sista gången. Gud tycker inte om att man ljuger.”

söndag 14 februari 2010




Det är 50-tal, då smugglingen var livlig, del 2

Bäste läsare, om du inte läst del ett; gå till inlägget 6:e februari och läs ettan först.


Erik hade denna kväll förberett sig noga, Maria var i Kaakamo och pojkarna också. Det var mulet och mörkare än så här blir det inte. Först hade han plockat fram och ställt i ordning allt som behövdes. När det var dags att börja skruvade han ur glödlampan från skomakarlampan som hängde i pörtets tak, men bara så mycket att ljuset släcktes.

Utrustningen var enkel. Fyra baljor med vätskor, en ram för kontaktkopior, negativen och fotopapper. Glödlampan fick tjänstgöra som ljuskälla. Eftersom negativen hade formatet 6x6 cm blev bilderna små, men ändå nog så bra.
Han hade fem rullar med 12 bilder i varje, 60 bilder allt som allt. För varje bild belyste han ramen med negativ och papper, genom att skruva i glödlampan, räknade till två, tre, eller fyra, beroende på negativets kvalitet. Mellan varven måste bilderna flyttas från bad till bad och sedan sköljas och hängas på tork. Han fick jobba på i halvannan timme.

Efter avslutat arbete plockade Erik ihop och såg genom fönstret att det minsann hade blivit stjärnklart ute. Han tog på sig en mössa och gick ut för att titta lite på stjärnor, ett sant nöje för honom. Reflexmässigt tände han utelampan på väg ut, men kom samtidigt ihåg sitt ärende, släckte genast och fortsatte mot ytterdörren.

Det var knäpptyst ute. Länge stod han på gården och tittade på himlavalvet, lyckligt ovetande om, att fyra nitiska tullare hukade på var sitt håll, väntande på vad som nu skulle ske. Det blev kallt att stå stilla i vinterkylan i bara tröjan. Erik gick över gården, rundade dasset och ställde sig att pissa vid avskrädeshögen. Tio meter ifrån låg Fernholm i snödrivan och höll andan.

Efter att ha lättat sig, gick Erik tillbaka över gården och efter att ha tittat en stund till på stjärnorna, stampade han snön av skorna, gick in och lade sig, nöjd över de fina bilder han åstadkommit.
Mintaka, Alnilam och Almitak, så heter de tre stjärnorna i Orions bälte, tänkte han innan han somnade.

lördag 6 februari 2010



På 50-talet då smugglingen var livlig.


Lars Berg är tulltjänsteman. Han sitter på sin post i en liten tullstuga. Förbi stugan går en väg ner till stranden. Det är nog bara en stig egentligen, men körbar. På andra sidan älven, tvärs över den 700m breda fjärden, finns en liknande stuga, där en finsk tullare sitter och har lika tråkigt som sin svenska kollega. En sen vinterkväll är det inte många som passerar vid gränsövergångsstället, ingen alls egentligen.
Enligt gällande regler måste man använda gränsövergångsstället, men eftersom det för de flesta blir en rejäl omväg, bryr man sig inte. Man tar sig rakt över, närmaste vägen, till tullarnas förtret.

Lars söker i minnet efter vilka som överhuvudtaget passerar här vid tullstugan. Den enda som gör det regelbundet och ofta är Erik Rutström. Ja, han gör det ju nästan varje dag eftersom hans unga fru är skollärare i Kaakamo på finska sidan. Det enklaste sättet att resa emellan för Erik och Maria, vilka har varken körkort eller bil, är att ro över älven och sen ta tåget några kilometer. De tre små pojkarna är ofta med åt endera hållet. På våren och hösten, då isen varken bär eller brister, blir det helt slut på den trafiken ett tag.

Det är väl klart som fan att Erik smugglar, spekulerar Lars.
Handlar, gör han ju också på finska sidan, hos Niilo, fast vi har egen affär på holmen. Ja det är klart att han köper en del hos A-E också, men ändå…
Niilo, ja... Lars ler i mörkret. Tullarna satt ofta i mörker på kvälls- och nattpassen. Då såg man om något hände ute.
Niilo, han åkte fast en gång med en hel båtlast smuggelkaffe. Han avslöjade sig själv genom ett desperat och uselt försök att härma en uggla, för att varna sina kumpaner, när tullarna var ute på spaningstur.

Nu släckte man hos K-G.
K-G Jefremov, till helt nyligen chef över tullarna i byn, bor alldeles intill tullstugan. Han har efter pensioneringen behållit nyckeln till tullstugan och när ingen är på plats, går han in och kluddar i dagboken. Därför har de yngre tullarna numera två dagböcker. En står framme och i den låter de K-G anteckna med sin knaggliga svenska. Den skarpa dagboken håller de gömd.
K-G har i alla fall övertygat de yngre om en sak; att Erik smugglar. Han lyckades dock aldrig sätta dit honom.

Nu ser Lars att lampan släcks hos Erik också. Han bor i nästa hus, bara över vägen från K-G
Men vad nu! Lampan hos Rutströms tänds igen och släcks åter. Och tänds igen och släcks. Blinkandet fortsätter. Det lyser i några sekunder för att åter släckas. I bland är det mörkt ett tag, sen börjar det igen. Vad i helvete är det för fanstyg han håller på med, tänker Lars och en stark misstanke väcks; Erik signalerar ju över älven!

Nu är det smuggel på gång. Lars lyfter telefonen och vevar. -Kan jag få 07, kommenderar han Anja, som yrvaket svarar i byns telefonväxel.
-Shuu, hörs en sömnig kvinnoröst efter en stund. -Hej, det är Berg, jag måste prata med Herman. Herman kommer till luren och Berg förklarar snabbt sitt ärende och att nu ska de äntligen sätta dit Erik och ber sin kollega ta på sig snödräkten. Sedan ringer han vidare och väcker Fernholm och till sist Rautamaa.

Det står inte länge på, förrän tre vita skepnader skidar från var sitt håll genom vinternatten mot tullstugan. Rautamaa som bor längst bort, kommer sist med rimfrost på huvan. Blinkandet från Rutströms pörte fortsätter och männen anser att nu är det nog bråttom. De glider tyst iväg på skidorna. Vilken tur att det har kommit lite nysnö på skaren, tänker Fernholm. Det hörs inte ett ljud när man glider fram.

De intar poster runt det lilla huset. Herman Niemi bakom snöskärmarna mot Prästens, Gösta Rautamaa bakom snöskärmarna på norrsidan, Fernholm bakom en snödriva bakom dasset och Berg bakom husknuten mot vägen, dold av vinbärsbuskarna. Där har han överblick både på vägen och strandstigen ner mot Rutströms båtplats.

Plötsligt tänds utelampan, men släcks åter nästan i samma sekund. Berg hör att någon är på väg ut. Spänd över vad som nu kommer att ske, viftar han åt Rautamaa för att få honom att huka sig.

Fortsättning följer....

söndag 24 januari 2010



Erro

Farfars farfars farmors bror Jeremias Abrahamsson, allmänt kallad Erro, var en sann trollkarl,
upplärd av en samisk nojd och om man har tur, kan man fortfarande förnimma hans skepnad, vakande över holmen.
En vårvinterdag på senare halvan av 1700-talet var Erro och en Mårten Klockare ute och högg skog
långt inne på Revoniemis skifte mellan Hietaharju och Karsikkojärvi. När stockarna skulle lastas på släden visade
hästen tydliga tecken på oro och ville inte riktigt stå still. Öronen spretade bakåt som på en traväst på upploppet med
grisfösare i baken och med ett plötsligt ryck satte Musta (Svart), som hästen hette, av i sken längs slädspåret innan
lasset var färdiglastat.
Mårten undrade vad de nu skulle ta sig till, men Erro lungnade honom.
-Oroa dig inte Mårten. Hästen kommer tillbaka och då ska vi stoppa den. Hämta din såg och sätt den över spåret med
skäret uppåt, men säg inget förrän jag knackar tre gånger med yxan i den. Mårten gjorde som han blev tillsagd och Erro
slog tre gånger med yxan i sågen och se, där kom hästen snällt gående tillbaka.
Erro tog tag i grimman, kikade genom lokan och han hade sett, att det var maahiaisia (jordandar) i massor på vägen och
en ande hade sagt att hästen pissat på deras dukade festbord. Männen gjorde ett nytt spår i skogen och hade då fått vara i fred.

Att göra det nya slädspåret hade sinkat deras arbete och det var långt lidet på eftermiddagen.
Skymningen hade redan börjat falla och Mårten oroade sig för att inte hinna till bastun. Erro tyckte inte att
det fanns anledning att bekymra sig.
-När du hör att det smäller, var då beredd att sätta dig och när det smäller en andra gång; hoppa hoppa av.
Mårten kände ju naturligtvis till Erros färdigheter och samlade ihop verktygen.
Det small.
Ett renskinn med håren uppåt gled fram längs hyggesvägen. Mårten satte sig på renskinnet.
Vid andra smällen hoppade han av och då var han på Revoniemis gårdsplan, där Erro själv med släden redan dragit
vatten till bastun.
Hästen var avselad, såg helt utvilad ut och stod lungt och åt.

söndag 17 januari 2010


Ok eller ”no jo vain” som man kan säga på tornedalsfinska.
En vy från Revonsaari, målad på en grånad bräda från Rovas sedan länge rivna pörte, får utgöra vinjetten på denna blogg, eftersom det är här intill Vähä Närä (den näst sista forsen före älvens utlopp i Bottenviken) med omnejd, som de flesta följande historier har sitt ursprung.
Somligt är sant, annat är tillskarvat och de bitar där detaljer bleknat och färgen flagnat av, har ersatts med nya där mönstret och kulören passats till lika intilliggande.