Det slog i dörren till förstukvisten, stampljud från en
snöig känga
trängde in i husets mjuka ljus.
Ingen drog upp dörren från den kalla farstun,men någon
skulle komma,
ljudet var ett varsel,
det var föregångaren som stampat, ”esikulkeja” se vain oli.
När en liten stund förflutit kom han, Emil, grannen, klev
vant in i pörtet,
satte sig i stolen, den av rotting med sönderslitet armstöd.
satte tungan upp mot gommen,
drog in luft mellan sina tänder, jag kan än förnimma ljudet.
-Vad här är varmt, muttrade han stilla, istället för nån annan
hälsning.
Blev strax serverad kaffe, som han hällde upp på fat och
drack
på vis som seden var med sockerbit i munnen.
Stoppade sin sura pipa med greve Hamiltons blandning,
som lyste nästan lika brandgul som glöden i ugnen
som var eldad med meterlånga vedträn.
När sen kvällens spörsmål och samtalsämnen talats färdigt.
När de tvärsäkra åsikterna enats eller gått i clinch
kunde kvällen redan vara sen och det var dags att sova.
Murens yta kunde svalna väl betänkligt när glöden falnat,
släppt sin hetta,
medan kölden small i
timmerns knutar och elledningarna sjöng sin spända sång.
När det var som kallast ute sökte mössen skydd i källarn.
Man kunde vakna till i natten av en liten smäll från platsen
under källarluckan.
en stackars mus som inte kunnat låta bli att nafsa på osten
i gillrad fälla.
I ottan, när man vaknat och tydligt kunde höra visslan, från
loket ”Ukko Pekka”,
långt borta på finska sidan,
visste man att det var svinkallt och det var lika bra att
ligga kvar i sängens värme,
tills farsan tänt i gjutjärnsspisen från Norrahammars bruk i
Småland,
för då så kunde man få sig en kopp varm choklad gjord av
Mazetti Ögonkakao.
