Gränslöst

Det var 1930-tal och det fanns gott om lax och laxöring i Torne älv. Byarnas gubbar på finska och svenska sidan rodde drag från tidig vår då de första vakarna öppnades på forsnackarna, före den riktiga islossningen, till sent på hösten, då det sedan veckor var olovligt fiske.

Övervakningen av tjuvfiske var ganska god och följden av att åka fast var kännbar. Båten och redskapen togs i beslag, böter och fiskeförbud även på lovlig tid ovanpå detta och den fisk man fått blev man förstås av med, men det fanns alltid de som tog risken att åka fast. Laxen och öringen hörde ju till basmaten i Tornedalen.

Iisak Juntikka var ute och rodde drag på forsnacken ovanför Iso Närä. Han hade med sig en jutesäck för ädelfisken och i säcken hade han en sten, så att den kunde sänkas om fiskevakten skulle komma ock kontrollera.

Einar Fräki var den dagen tjänsteförrättande fiskebevakningsman och han tog en promenad längs stranden för att se vad som hände ute på älven. Och minsann, ser han inte att Isak drar upp en silverglänsande firre i båten. Einar tar sig till sin båtplats, ror ut mot Iisak.

När vakten närmar sig knyter Iisak igen säcken och sänker den i en bakström bakom en stor sten, som han ror förbi. I en andra säck finns en gädda som han före fisketuren tagit ur en sump, att ha till hands utifall att....

-Jasså, Iisak. Du är ute och ror drag. Hugger det?
-Nåjoo, en gädda har det blivit, och så en öring. Är det för den du far ut? Men jag släppte tillbaka den. Det är ju den tiden nu.
Einar såg på gäddan som Iisak tömde ur säcken. Han hade ju sett vad gubben fått, men framhärdade inte desto mer. Iisak var en väl sedd man i byn, många hade han att mätta också. - Ja, gädda och harr får du ju ta upp.
Iisak, som var en gudfruktig man, svarade: -Gud vet nog, att jag bara tar lovlig fisk.

Nästa morgon, då det ännu var mörkt, var det dags att hämta upp öringen, men trots att Iisak letade länge, så hittade han inte säcken och han fick lov att återvända utan fisk. Då han kommit hem igen och skulle gå in, låg säcken intill farstudörren med laxöringen i.
En lapp var knuten till säcken och på den stod att läsa:
”Låt detta vara sista gången. Gud tycker inte om att man ljuger.”