onsdag 26 mars 2014

Det är 70-tal och rumpan går för sista gången.
    När den värsta vårfloden sjunkit undan, var det dags att ställa älven i ordning för flottningen.
Det välbekanta dunket från flottarlagets tvåtaktare hördes redan tidigt i ottan eftersom klockan på finska sidan alltid var en timme före och följaktligen började lagets arbetsdag redan klockan sex svensk tid. Plåtskorven, styrd av tian (kymppi) Raualas Matti, klöv den spegelblanka vattenytan med flottarlaget på släp i två långa träbåtar.
    Kraftiga stockar som bildade bommar,  bogserades ut och fästes i sina ankarstenar, för att hindra  timret att flyta in och fastna på stränderna.
    Det var ett vemodigt dunk från motorbåten denna nådens sommar 1971.
Sista säsongen för timmer, som vältrats ned i Torneälvens biflöden, att långsamt flyta genom lugna sel och strida forsar, ner till sorteringsverket i Hellälä utanför Haparanda, där det inhuggna yxmärket i stockens ände, angav ägare och stockens destination, sågtimmer eller massaved.
    Många mytomspunna  flottare hade tampats med brötena som bildats i forsarna under lågvatten och irritationernas knutar efter det riskfyllda arbetet fick lösas upp i storbastun i Kukkola efter arbetsveckans slut. Nog kunde de gubbarna vara fulla i fan i bland. När prosten som bodde på Revoniemigården  en morgon gick ner till stranden för att språka med flottarna, blev han bjuden på kärnmjölk ur en mejerikruka. Han tackade hjärtligt och tog skopan, rörde om och drack med välbehag.
 -Tack ska ni ha, väldigt gott med riktig kärnmjölk, allra godast är klimparna på botten! utbrast prästen.
Men det var ju bara det att när flottarna sett prästen komma så vill de skoja lite. Alla var redan mätta och slatten med kärnmjölk som var kvar fick en extra tillsats. En kull nyfödda åkersorkungar blandades hastigt ner i krukan.
     När Rumpan, det sista timret för säsongen, passerat Ojan lahti och flottarlaget rensat stränderna, löst upp de sista brötena och dunket från Mattis motorbåt tystnat, hade en epok gått i graven. Otaliga var de stockar som genom åren flutit förbi. Betydligt färre, men ändå många, var de som inte nådde fram, som blev kvar längs färden, sjunkna till botten, vattenstinna, så att flytförmågan svunnit, förvandlats till fällor för ovana fiskare.
Under campingturismens guldålder på 60-talet glimmade sjunkstockarna av fasthakade spinnare. Behövde man nya fiskedrag var det bara att att dra på sig cyklopögat och simfenorna, ta ett djupt andetag och glida neråt i det strömmande vattnet och plocka.
 
Nu dundrar timmerlassen fram längs vägarna istället så snöröken yr bakom långtradarnas  skymtande baklysen.