Det var 60-tal och
riktigt kallt.
Kölden small i husknutarna när jag gick ut på dass den kvällen.
Det vinande ljudet från de hårt spända elledningarna kändes några tonsteg högre
än vid en vanlig köldknäpp. Luften stod så still, att avlägsna ljud med lätthet
bars över nejden. En hostning på finska
sidan, en kilometer bort, på andra sidan om den frusna Torneälven, kändes som den
kom från grannens gårdsplan. Ett
hundskall ljöd från väster över Saarenmäkibacken. Kunde vara Nisse Forslunds
stövare som skällde. Kunde också vara en julhund som sprang lös på 99an mot övre Vojakkala på jakt efter mat
eller sällskap.
Gröna böljande
norrskensdraperier svepte över den stjärnklara himlen. Förnuftet säger
att man inte kan höra norrsken, men jag svär, jag hörde det sprakande ljudet.
Den bitande kylan gjorde att sittningen på dass inte blev långvarig.
Inte som vanligt, då man i ficklampans sken kunde fördjupa sig i någon
intressant artikel i en avlagd tidning, innan man slutligen rev sönder sidan,
skrynklade den mjuk inför dess sista uppdrag. Kuriren och Haparandabladet fungerade bra. Den finska tidningen Kaleva dög inte alls. Trycksvärtan
var av klenare kvalitet och smetade av sig i ändalykten.
På väg in igen stannade jag till på den uppskottade stigen.
Norrskenet var helt borta och på den månfria sjärnhimlen hade sikten ersatts av
den mjölkiga Vintergatan och myriader av stjärnor. Jag spanade en stund för att
om möjligt upptäcka en satelit, men nån astronaut fanns ju inte där uppe för
tillfället. De senaste rymdfärderna hade varit dramatiska. Gemini 6 och Gemini 7
hade flugit i formation endast 0,3 meter från varandra och i Gemini 8 hade
Neil Armstrong lyckats upphäva kapselns kraftiga rotation på 1 varv i sekunden och
i den senaste ryska färden hade kosmonauten Leonov i Voschod 2, efter världens första rymdpromenad
först inte lyckats ta sig in igen eftersom rymddräkten expanderat i rymdens
vakuum.
Kung Bore satte snabbt stopp på stjärnskådandet och natten
som följde blev den kallaste jag varit med om. Farsan gick upp mitt i natten och laddade den stora ugnen
med en extra omgång meterlånga vedträn.
Vätskan i vår sprittermometer nådde inte alls upp till
skalans nedersta streck som slutade vid -50 °C,
utan hade krupit ner till en liten boll i glasrörets nedersta ände.