lördag 15 december 2012

Vinterkyla


Det var 60-tal och riktigt kallt.

Kölden small i husknutarna när jag gick ut på dass den kvällen. Det vinande ljudet från de hårt spända elledningarna kändes några tonsteg högre än vid en vanlig köldknäpp. Luften stod så still, att avlägsna ljud med lätthet bars över nejden. En hostning på finska sidan, en kilometer bort, på andra sidan om den frusna Torneälven, kändes som den kom från grannens gårdsplan.  Ett hundskall ljöd från väster över Saarenmäkibacken. Kunde vara Nisse Forslunds stövare som skällde. Kunde också vara en julhund som sprang lös på 99an mot övre Vojakkala på jakt efter mat eller sällskap.
Gröna böljande  norrskensdraperier svepte över den stjärnklara himlen. Förnuftet säger att man inte kan höra norrsken, men jag svär, jag hörde det sprakande ljudet.

Den bitande kylan gjorde att sittningen på dass inte blev långvarig. Inte som vanligt, då man i ficklampans sken kunde fördjupa sig i någon intressant artikel i en avlagd tidning, innan man slutligen rev sönder sidan, skrynklade den mjuk inför dess sista uppdrag. Kuriren och Haparandabladet  fungerade bra. Den finska  tidningen Kaleva dög inte alls. Trycksvärtan var av klenare kvalitet och smetade av sig i ändalykten.

På väg in igen stannade jag till på den uppskottade stigen. Norrskenet var helt borta och på den månfria sjärnhimlen hade sikten ersatts av den mjölkiga Vintergatan och myriader av stjärnor. Jag spanade en stund för att om möjligt upptäcka en satelit, men nån astronaut fanns ju inte där uppe för tillfället. De senaste rymdfärderna hade varit dramatiska. Gemini 6 och Gemini 7 hade flugit i formation  endast  0,3 meter från varandra och i Gemini 8 hade Neil Armstrong lyckats upphäva kapselns kraftiga rotation på 1 varv i sekunden och i den senaste ryska färden hade kosmonauten Leonov  i Voschod 2, efter världens första rymdpromenad först inte lyckats ta sig in igen eftersom rymddräkten expanderat i rymdens vakuum.

Kung Bore satte snabbt stopp på stjärnskådandet och natten som följde blev den kallaste jag varit med om. Farsan  gick upp mitt i natten och laddade den stora ugnen med en extra omgång meterlånga vedträn.
Vätskan i vår sprittermometer nådde inte alls upp till skalans nedersta streck som  slutade vid -50 °C, utan hade krupit ner till en liten boll i glasrörets nedersta ände.

lördag 22 september 2012

Det är vinter och 60-tal, innan ordet ekohus är funnet



 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det slog i dörren till förstukvisten, stampljud från en snöig känga
trängde in i husets mjuka ljus.
Ingen drog upp dörren från den kalla farstun,men någon skulle komma, 
ljudet var ett varsel,
det var föregångaren som stampat, ”esikulkeja” se vain oli.
När en liten stund förflutit kom han, Emil, grannen, klev vant in i pörtet,
satte sig i stolen, den av rotting med sönderslitet armstöd.
satte tungan upp mot gommen,
drog in luft mellan sina tänder,  jag kan än förnimma ljudet.
-Vad här är varmt, muttrade han stilla, istället för nån annan hälsning.
Blev strax serverad kaffe, som han hällde upp på fat och drack
på vis som seden var med sockerbit i munnen.
Stoppade sin sura pipa med greve Hamiltons blandning,
som lyste nästan lika brandgul som glöden i ugnen
som var eldad med meterlånga vedträn.
När sen kvällens spörsmål och samtalsämnen talats färdigt.
När de tvärsäkra åsikterna enats eller gått i clinch
kunde kvällen redan vara sen och det var dags att sova.
Murens yta kunde svalna väl betänkligt när glöden falnat,
släppt sin hetta,
medan kölden small i  timmerns knutar och elledningarna sjöng sin spända sång.
När det var som kallast ute sökte mössen skydd i källarn.
Man kunde vakna till i natten av en liten smäll från platsen under källarluckan.  
en stackars mus som inte kunnat låta bli att nafsa på osten i gillrad fälla.
I ottan, när man vaknat och tydligt kunde höra visslan, från loket ”Ukko Pekka”,
långt borta på finska sidan,
visste man att det var svinkallt och det var lika bra att ligga kvar i sängens värme,
tills farsan tänt i gjutjärnsspisen från Norrahammars bruk i Småland,
för då så kunde man få sig en kopp varm choklad gjord av Mazetti Ögonkakao.
 

torsdag 21 juni 2012

Det var 1880-1958 och finska var ett förbjudet språk i skolan


Det var 1880-1958 och finska var ett förbjudet språk i skolan.

Skolfröken Hilda Mathlein var en hårdhänt sälle till lärare, som ofta drämde till eller slog med pekpinnen så flisorna rök och injagade skräck i ungarna på Vojakkala folkskola. 
En dag ställde  hon sig framför Orvars bänk och ställde en fråga; – Orvari, Mistä mie olen trollin näkönen?    
-Orvar , på vilket sätt ser jag ut som ett troll?   Orvar, 7 år, fullkomligt överrumplad, tog den märkliga frågan på största allvar, tittade noggrant  på fröken, funderade och svarade slutligen; 
-Nokasta!,  -På Näsan!
Tjong!
Örfilen kom som en blixt och smällde ner på hans vänstra öra så det sjöng i huvet i flera minuter.
Det var några äldre flickor som sagt till Mathlein  att;  -”Orvar tycker att fröken ser ut som ett troll!”
Vad som föranlett detta är dolt i historiens dunkel, farsan var lite otydlig på den punkten. Han var kanske inte helt oskyldig.
Händelsen visar däremot att Mathlein struntade fullständigt i den språkpolitik som svenska  staten dragit i gång på 1880-talet, vilket innebar att det var förbjudet att tala finska, såväl på rasterna som på lektionerna.
Med tiden kom dock nya lärare som anpassade sig till reglerna och skolbarnen fick hem skriftliga anmärkningar, för att de talat det förbjudna språket…..
Det fanns förstås folk som opponerade sig. Bland andra skrev några av traktens söner, skollärarna William Snäll, Axel Forslund, Edvin Mäkitalo och Emil Kemi, till skolöverstyrelsen och föreslog att finska skulle användas som hjälpspråk i undervisningen.
Förslaget resulterade i våldsam kritik från försvenskningens förkämpar som verkade livrädda för att finskan skulle stärkas och i Haparandabladet öste insändare galla över förslagsställarna.
Denna politik fortsatte ända till slutet på 50-talet. 1955 gick storebror Bosse i ettan. Kaxig som han var redan då, hävdade han sin rätt; –”Lärarna får inte bestämma vilket språk barnen pratar på rasterna”. Följden blev otaliga bestraffningar, sitta inne på rasterna, kvarsittning, anmärkningar. Grabben kommer hem med en skriftlig anmärkning till sin finska mor. Vete tusan om hon inte tog den till dasset, skrynklade den mjuk och torkade ändan med den.
Några äldre elever lärde Bosse en ramsa om rektorn, som han enligt instruktion av de äldre, skanderade under det öppna lärarrumsfönstret;
 -”Juntti Puntti punnittiin, kirkon yli heitettiin, Piian paskala peitettiin.”
–” Juntti Puntti  han blev vägd, kastad över kyrkans tak, täcktes  sedan med Piigans skit” (rektorns hund hette Piika).
Reaktionen lät förstås inte vänta på sig. Huruvida det var språket, eller ramsans innehåll, som väckte den största ilskan är ju svårt att avgöra men Juntti kom ju utrusande och körde in alla misstänkta i klassrummet. Här var det inte fråga om att finna den skyldige. Samtliga anklagade fick rapp med pekpinnen över fingrarna. Bror min  hävdar att han ryckte undan händerna i sista sekunden. Den redan spräckta pekpinnen smällde i pulpeten och spräcktes så flisorna rykte.
Slutligen,1958,  blev det officiellt tillåtet att tala finska i skolorna i Tornedalen, men vissa lärare och rektorer försökte vidmakthålla förbudet med näbbar och klor till en början, men motståndet ebbade ut. Kunskaperna i finska hade ju naturligtvis försämrats avsevärt under denna långa förbudstid och resultatet av den nästan hundraåriga språkpolitiken blev, att man odlade sin egen dialekt, som regering och riksdag slutligen med dåligt samvete upphöjde till eget språk; Meänkieli.
Sen uppstår ju nästa språkdiskussion om vad som är rätt och fel på meänkieli. För min egen del som halvfinne så menar jag, att när jag är i Tornedalen så talar jag svenska eller finska eller tornedalsfinska, eller allt på samma gång, men att det också är viktigt att odla det finska språket eller tvärtom att finnarna odlar det svenska. 
Tornionlaaksossa mie puhun aivan niinkuin itse haluan, suomea tai ruotsia tai meänkieltä tai minunkielä, tai kaikkia samala aikaa, mutta on myös tärkeätä  viljellä suomen kieltä, ja päinvastoin, että suomalaiset viljelevät ruotsin kieltä.
Var nu det här sista finska eller meänkieltä eller illa stavad finska?

söndag 13 maj 2012

Det är 60-tal och Kekkonen vill också ro


           Tasavallan presidentti, republikens president, Urho Kaleva Kekkonen, känd för att kunna umgås med både hög som låg, har tagit ledigt efter att återigen varit och kindpussats i Moskva och försäkrat, att han och Finland även fortsättningsvis ska bedriva en utrikespolitik som gillas av den stora röda grannens bossar.
          Då kan man ju lätt förstå att han, efter hemkomsten till det nästan fria Finland, behövde koppla av och skaka av sig olustkänslan efter Breznevs björnkram.
          Kosan styrdes till finska Kukkola med besök hos gamla vännen Olavi N, som dagen till ära lyckats fånga en fin laxöring, Salmon trutta trutta, den finaste av Torneälvens fiskar.
          Efter middagen blev värdparet överröst med  beröm för den delikata fisken, som stekts  på en bräda i vedspisens ugn. Till middagen serverades flera rejäla snapsar, vilket möjligen var orsaken till att Kekkonen vid kaffet råkade skvalpa ut en skvätt kask på den vita linneduken. Värdinnan slätate snabbt över med ; -sånt händer även den bästa,  men när Olavi strax därpå slant med fingrarna och spillde, blev hustruns snabba kommentar; -och  här har vi ett till klantarsel.
         
          När den varma julikvällen led mot sitt slut var det dags för nästa etapp i Kekkonens resa. Nästa dag skulle, som så många gånger förr, badas bastu hos Norrbottens landshövding Ragnar Lassinantti, en lika stor bastuentusiast som presidenten.
          Färden mot Luleå  skulle inledas med roddbåt över till Nikiholmen på svenska sidan där en droska väntade. Kekkonen var inte alls sjöduglig efter middagens alla snapsar och eftersom bruket av flytväst inte slagit igenom i trakten, så bestämde Olavi frankt, att det är säkrast att presidenten lägger sig på båtbotten under överfarten.
         Under hela resan ovanför Kukkolaforsens nacke tjatade Kekkonen;
- Anna minunki soutaa, anna minunki soutaa..  -Jag vill också ro, jag vill också ro….

onsdag 11 april 2012

Det är 00-tal och prat om flottning



Det är 00-tal och vi sitter en sen julikväll och svalkar oss utanför Jan-Olovs strandbastu lite ovanför Vähä-näräs forsnacke, pikkusen Vähä-närän koskenniskan yläpuolella. Kvällsolen lyser mellan ett par molnbankar bortom Tapanis näs på finska sidan och sköljer ett varmgult ljus över landskapet. Ett par ihärdiga finnar ror drag i det strida slätvattnet  åt Kukkolahållet . Annars är det  lugnt på älven.

För 100 år sedan var det annorlunda, då timret, som nu rullar söderut på långtradarflak, flöt ned mot sorteringsverket i Helläläviken, sammanvidjade till stor flottar.
 Ruljansen började redan vid valborgstid då hopar av män fotvandrade upp längs älvdalen för att binda timmer till flottar, som sedan skulle lotsas i tiotals mil till Torneälvens mynning.  

När Vojakkalas skock på den vårblöta gropiga landsvägen passerat den dånande Kukkolaforsen kunde de som vanligt höra slynglarnas retsamma glåpord;  Kraa, kraa,  här kommer flyttfåglar, söderns kråkor, kraa, kraa,
men flottargänget tog det inte så hårt; - Fåglarna har ju ungarna med sig när dom flyger söderut, men vi  får ju först nästa år se, om det blev några ungar.
Efter flera dagars vandring samlades folk från när och fjärran till årets flottningsäventyr och för många flottare en viktig inkomskälla.

Väl uppe vid biflödenas mynningar bands timmret ihop till flottar efter ett väl utarbetat system. På tvärslåar bands 25-30 stockar ihop med vidjor till en  ”pohja”,”botten”. Tre bottnar ihopvidjade i rad bildade en ”lasku”, ett ”flak”. Slutligen fyra  flak sammanvidjade till en ”teli”, ”flotte”, som då bestod av närmare 400 stockar. Besättningen var vanligtvis 4 man.  Årorna bestod av hellånga trädstammar och ofta fanns det också en roddbåt ombord så man kunde ta sig i land. Vid forsarna ökades bemanningen och vid de svåraste ställena som Vuento-Matkakoski och Kukkolaforsen särades flotten till  fyra flak som togs genom forsen med upp till 12 mans besättning beroende på vattenståndet.

Efter Kukkolaforsen följde lugnare vatten och efter Vähä Närä blev strömmen  mycket svagare så  hela Ojanlahti kunde fyllas med flottar och då passade Erros Britta på att ro ut och sälja kaffe och bullar till flottargängen. På den långsamma färden vid Ojanlahti fästes flaken samman. Några styråror blev överflödiga för resterande färd mot älvmynningen och det var brukligt att man lossade dessa, som Britta då tog hand om. Hon samlade på sig de rejält långa och kraftiga årorna och kunde till slut låta bygga en stuga till sig enbart av styråror.

Kring sekelskiftet 1900 flottades årligen nästan 500 000 stockar på detta sätt ner till älvmynningen för vidare transport till sågverk och massafabriker.

Flottningsverksamheten som till en början drevs från Kallionpää på finska sidan flyttade så småningom till Toivolansaari  i Sverige med hamnchefen Styrman som boss eftersom de svenska bolagen inte kom överens med de finska husbönderna på Kallionpää  om strand- och hamnhyror. Bråket ställde till en del rabalder och även strejkhot och man diktade även en visa om saken.

Valde Näsi och Einar Liakka som samlat gamla flottarminnen berättar att patron August Styrman hade ju förstås hört talas om att det fanns en sång och  han var ju nyfiken som  fan,
gick ner till flottarnas koja och bad gubbarna sjunga. Men flottarna tvekade, mumlade; -kan inte, kan inte…
Gamle Mattias Turhök som suttit vid sidan om, lovade plötsligt att sjunga om han får en krona i lön.
-Du får två, sa Styrman  och Turhök sjöng (fritt översatt):

Kieris Roope och Pekkalas Ville, pomfili pomfili Pekkalas Ville,
Drängar åt Styrman de bliva ville, sun pomfili pomfili pof.
Kierin Roope ja Pekkalan Ville, pomfili pomfili Pekkalan Ville,
Menivät kätyriksi Styrmanille, sun pomfili pomfili pof.

Socialister av den rödaste sorten, pomfili pomfili rödaste sorten,
Till  Styrmas kontor sticker näsan genom porten, sun pomfili pomfili pof.
Kaikista punaisimmat socialistit, pomfili pomfili socialistit,
Ne Styrmannin konttoriin nokkasa pisti, sun pomfili pomfili pof.

På Styrmans kontor finns Heikkis Alle, pomfili pomfili Heikkis alle
och fina utrymmen till Juntikkas lille, pomfili pomfili Juntikkas  lille,
som njöt av att vara Styrmans kille, som pomfili pomfili  pof.
Styrmannin kontorissa on Heikin Alle, pomfili pomfili Heikin Alle
Ja oli sielä hyvä tila Juntikalle, sun pomfili pomfili Juntikalle,
sai olla kätyrinää  Styrmanille, sun pomfili pomfili pof.

Savikuja Kalles panna var blöt av svett , pomfili pomfili blöt av svett
När han åt Jarl lärde flottarvett, sun pomfili pomfili pof.
Savikujan Kallala otta on hiessä, pomfili pomfili otta o hiessä
Kun koulutti Jarlista perämiestä, sun pomfili pomfili pof.

Bergman till kontoret springande hastar, pomfili pomfili springande hastar
För ovanför Kiviranta Fylle-Pekka gastar, sun pomfili pomfili pof.
Bergmanni konttoriin juosta reppaa, pomfili pomfili juosta reppaa
Kun Kiviranna päällä on Rööpi Pekka, sun pomfili pomfili pom

Kankaans Valle med sin broder Altti, pomfili pomfili broder  Altti
De klarar forsen säkert som alltid, sun pomfili pomfili pof.
Kankaan Valle ja Veljensä Altti, sun pomfili pomfili veljensä Altti
Siinä on oikea koskimiesten valtti, sun pomfili pomfili pof.

Fräkis Axel och Matinjussis Kalla, pomfili pomfili  Matinjussis Kalla
Dom  chansar i forsen, det vet ju alla, sun pomfili pomfili pof.
Fräkin Akseli ja Matinjussan Kalla, pomfili pomfili Matinjussan Kalla
 Ne laskee koskea harhailemalla, sun pomfili  pomfili pof

Styrmans husmor mjölken mäter, pomfili pomfili mjölken mäter
Med kvartings kanna halva litern, sun pomfili pomfili pof.
Styrmannin emäntä se maitoa mitta, pomfili pomfili maitoa mittaa
Kortelin toopila puolta litraa, sun pomfili pomfili pom.

När han kommit till sista strofen  brast det för August; -Ja det är ju då en till djävla lögn. Full portion har vi alltid gett! Han betalade ändå två kronor och gick ilsket iväg utan att höra resten.

 -Hör ni pojkar och flickor, nog om detta för den här gången, det börjar bli lite kyligt. Ska vi inte gå och ta en omgång till i bastun.
Båten med de finska dragroddarna är nu borta.  Nu regerar en storlom ute i strömmen och briljerar med sina flera minuter långa dykningar och man kan inte ens gissa var den  kommer upp till ytan nästa gång.




söndag 25 mars 2012

Det är 1910-tal och Grand Hotell byggs i Karungi

Tiden under 1:a världskriget var kaotisk för människorna i nedre Tornedalen. Alla kommunikationer mellan Ryssland och Västeuropa var avbrutna. Haparanda/Torneå var ett nålsöga för trafiken mellan öst och väst. Från båda håll vällde människor, varor och post. Till Ryssland sändes maskiner, järnvaror, bomull, kakao, fisk, tändstickor, gummi, guld och mot väst transporterades smör, mjöl, lin, hampa och allt möjligt annat.

Allt forslades till en början med hästkraft mellan Karungi och Haparanda/Torneå eftersom järnvägen inte var färdigbyggd. Postmängden var ofantlig. 10-15 hästlass post per dag kördes mellan järnvägsstationen i Karungi och Haparanda, för vidare befordran till Moskva, London, New York, Tokyo, Berlin och andra håll över världen. Rekordet lär vara 13 ton post på en dag. Postkontoret ”Karungi utrikes” fick hastigt inrättas och flera växlingskontor för utländsk valuta startades. Grand Hotell i Karungi byggdes, liksom Café Continental och flera andra brädkåkar med eleganta namn.

 Flyktingströmmen från och till Ryssland kunde i början av krigsåren vara mer än 500 personer om dagen. Hästtransporterna drog till sig folk från när och fjärran och daglöner på 14kr om dagen var inte ovanliga. Berg av varor fyllde älvstranden i Haparanda och senare hela stationsområdet när järnvägen blev klar till staden.

Ett myller av folk,slammer och buller från vagnar och kärror, skrik och rop, fyllde trakten i flera år. Utöver alla dessa transporter smugglades det vilt. Guld, pengar, salvarsan (ett medel mot syfilis), febertermometrar, morfin, socker, vapen, människor, böcker, metaller, oljor och annat passerade gränsen olagligt och en del ortsbor grundlade sin senare affärsverksamhet eller rörelse med smuggelpengar och det fanns också folk som blev ruinerade på kuppen.

Haparanda med sina mindre än tusen invånare förvandlades till en hektisk plats. Under krigsåren växte antalet tullare till 127 st i Haparanda. Tullpersonalen i Karungi var över 50 man. Posten hade mer än 50 vaktmästare och speditörsfirmor växte upp som svampar. Firman Karl Boström hade 122 kuskar i Haparanda, 200 i Torneå, personal i Karungi, allt som allt ca 400 personer.

Många tjänstemän som officerare, poliser, veterinärer, bankfolk behövdes också för att klara ruljansen, liksom sjukvårdsfolk, rödakorspersonal och hotellpersonal. Ovanpå detta samlades i stan uppköpare, pantlånare, förmedlare, smugglare, värvare, bondfångare, provokatörer, agenter, horor, frikyrkopräster, lönnkrögare, kortspelare, lånehajar och allt möjligt löst folk som drogs till kaoset som flugor till en sockerbit.

Flyktingströmmen byttes senare ut av krigets offer. 65000 sårade och invalidiserade krigsfångar utväxlades mellan Ryssland och Tyskland genom Haparanda. Revolutionen i Ryssland satte på kort tid stopp för flödet. 16 miljoner rubel i guld, var en av de sista transporterna från Ryssland som passerade.

Efter kriget återstod uppgörelsen mellan de vita och röda i Finland vilket utvecklades till ett blodigt inbördeskrig med grymma förbrytelser från båda sidor. För Torneåtraktens del blev slutstriden mindre dramatisk än på många andra håll. Den Ryska garnisonen i Torneå, ca 500 man, grupperad vid järnvägsstationen, gav upp efter en strid där nio finnar och nio Ryssar stupade den 6 februari 1918. Hela den striden startades förmodligen av misstag på grund av några vådaskott. Ryssarna hade redan innan försäkrat att de inte skulle göra motstånd. Dagen därpå avrättades 6 ryska krypskyttar offentligt. Torneå röda garde, ca 200 man, som hade sitt högkvarter i det nybyggda Folkets Hus, gav upp utan strid.

Dramatiken och kaoset tog slut och livet återgick sakta till normala gängor, men inte tillbaka till vad det en gång varit. Finland var självständigt och slut var tiden då ryskt gendarmeri med kosacker bevakade gränsen och det blev åter lättare att umgås över älven. Det skulle ändå dröja länge innan man fritt kunde passera över gränsen. Kriget var slut men smugglingen fortsatte och tullstationerna stod länge tätt längs byarna efter älven och passkontrollerna vid gränsövergångarna fanns kvar i tiotals år.

onsdag 25 januari 2012

Islossning

Det är 60-tal och islossning

Jäät lähtee! Isen går!
Mitt i maten rusar vi upp för att se när vinters boja bryts.
Ett mäktigt vitt täcke rör sig neråt från Vähä Närä,
men bromsas redan på breda Ojanlahti i den svaga strömmen.
Bildar en propp som stänger flödet, höjer ytan vid Vuopioviken.
Vattnet stiger över Mikaels ängar, klättrar upp på vägbanken,
svämmar över längs hela rakan,
letar nya leder, breddar bäcken till en kraftig ström.

Trycket ökar och till slut ger proppen vika.
Ett stilla dån, som avlägset åskmuller.
Fåglarna tystnar. Blir lika tysta som när kungsörnen sveper förbi på låg höjd.
Metertjocka isflak skär upp på strandbrinken i Georgs hage, rullar upp
matjorden framför sig och videsnåren hukar redan innan den
grönskimrande iskanten når fram.
Stora högar bildas där strömmen byter riktning och ismassorna plöjer framåt.
Isbergen blir det sista som minner om vintern när grönskan börjar spira.

I flera dagar kommer isflak,
som längre norrut kanske bänt och krossat till en början,
men sedan tämjts i älvens forsar,
kanske har de tagit med sig en och annan lada eller stuga
som en gång byggdes tanklöst nära,
splittrat båtar som på hösten lämnats intill stranden.
Torneälven är befriad när de sista flaken flutit värdigt ner till Bottenviken.

Oh, Torne River,you rolling River, I long to hear you.