Det var på 70-talet- när Sikfesten var vildvuxen.
Kukkola är mål för resan. Där ska sikfest åter hållas.
Halstras sik i halsterstugan, över knastrande stockeld ska den svedas.
Rökas sik med enbärsris, i tunga svarta gallerlådor.
Man får höra sånger sjungas, dansa polskor med varandra.
Se när traktens vana karlar, håvar sik från långa pator,
För ner håven i den strida forsen, låter skaftet föras nedströms.
Se den silverblanka sikens sida, när håven glider upp till ytan.
Öl och brännvin finns inom synhåll, drickat dricks ej nånsin slut på.
Många saknar kanske tågan, att sluta innan blicken slocknar.
Andra tar det mera varligt. Vet att njuta nattens ljushet. Tre dagar ska ju festen vara.
En gammal PV rullar in på gården. Farsan plirar genom fönstret.
Ut ur bilen kliver karlar. Skäggen fladdrar i sommarbrisen.
Är det Lemminkäinen och Väinämöinen? Har de klivit ut från runan?
Stegat ut i verkligheten?
En kvinna syns där även vara. Kraftfull ser hon ut att vara,
bär en fela under armen, knäpper lätt på stämda strängar
kan det vara flickan Aino, Joukahainens yngre syster.
Nej, spelemän är de alla, Högda spelmän ifrån Högland,
några är från Södra Sverige. Men de borde vara flera,
Var är resten är vår fråga. Vi får höra vad som timat.
Alla hade genom Finland bilat, spanat efter tusen sjöar,
hört korpen kraxa att här finns vattnen, överallt bak trädens stammar,
bakom snåren, bortom dikesrenen, bakom nästa vägkrök skymd av trädens stammar.
Man hade färdats hela sträckan, intill dessa tusen sjöar, alla dolda bakom träden,
vetat att den vackra knipan, flyger över vattenytan,
doppar vingen i spegelytan, spegelblank i solnedgången.
Man hade blivit lite osams, grälat om var de vackra vattnen bäst kan skådas, bäst kan hittas.
Man hade tagit andra vägar, kört åt skilda håll med bistra miner, kommit så ifrån varandra.
Sent om dagen kom så resten, rullade in på Rovagården
som min farfar köpt för pengar. Gubben Niska köpte andra halvan.
Rymlig är vår bastulave, där kan sinnet få ro att rasta.
Där kan vi sjunga om det öl som bryggts på korn från traktens åkrar.
Sen får vi äta utav fisken, som min bror har fångat, smaka älgkött som han har jagat.
Mot natten är det dags för läger, vila inför helgens fest.
Britta och Micke väljer holmen, gamla huset på Revon-
saari. De andra styr sin kos till forsen, de vill vara där allt händer.
Till gammeldans på fredagkvällen, har Svante städslat Högda spelmän,
tvenne bröder ifrån Högland, från Harrsjöhöjdens by
och resten ifrån Sörmlands nejder.
Sune slår på strängaspelet, stampar takt med vänstra foten, Britta leder fiolens flykt,
Lasse spelar andra stämman, Stig och Micke fyller låten.
På golvet dansas hambo,shottis, vals och polska, solen sjunker ner mot forsens nacke.
Lugnt har denna festen börjat.
På lördag springs det lekar. Koskikenttä framför forsen,
vimlar av tok och skratt, av spex och tjut som överröstar forsens brus.
Spelmansgänget samlas åter, med sig har de sina vänner, förfest före kvällens vimmel.
Då tumlar det in folk i stugan. Traktens värsta buse klampar in med sina drumlar till kumpaner.
Vilda utav sprit och braja, oregerliga och svåra.
Vi hämtar stöd hos ordningsmakten, polisen finns på plats på festen,
men de verkar inte hågsna, att gripa in till vårat stöd, att bistå oss mot dessa lymlar.
När den ovälkomna gästens namnges, gömmer de sig i bilens värme. Trycker där,
bak stängda rutor. Tycker att vi i kraft av flertal, själv ska kunna kasta ut dem.
Efter en stunds bråk och gnissel, byter Britta skepnad, spelar gnistrande förbannad,
spänner blicken i ledarslusken, som viker sig och lommar utåt,
följd av svansen som muttrar hotfullt, slänger dörren så stugan knakar.
Ut till festen far vi sedan, några var en aning skakis, efter trätan med de usla kräken,
Sent om kvällen på huvudscenen, Cumulus spelar upp och Hector sjunger
om värmen som västanvinden med sig bär.
-Voi länsituuli saapuu jälleen, ja lämmin viesti tänne tuo.
Någon smyger sent om natten, smyger fram till spelmansstugan,
blivit vild och ruvar hämnden, för att ha sopats ut ur stugan. Pucklar valhänt på den gamla PVn.
Eldar papper på förstukvisten, elden slickar träets sidor, falnar ner av dimmans fukt.
På söndag morgon Lövet klagar, varvar upp i högvarv, här finns bara vildar,
varför har du lockat hit oss, hit till vildars galna rike,
fast han vet ju säkert med sig, såna typer finns alldenstädes, ömkliga och beklagansvärda.
Festen närmar sig sin ände. Högda spelmän äntrar scenen, sedan spelar JP Nyströms.
Siste man som framträder är den gamla idrottsmannen, filmcharmören,
Finlands gamla sångarhjälte är han, Tapsa Rautavaara
I ottan klev han ur en taxi, ut på Spolanders gårdsplan, efter nattsudd i Kemitrakten,
frågade efter plats att sova, sovit sedan några timmar, frågat efter mjölk att dricka.
Klockan elva står han på scenen, sjunger där om Farfars halmhatt och sina andra gamla dängor.
Forsen brusar, strida strömmar tumlar runt i vilda virvlar.
Flottardrängen, Tukkijätkä, far nedströms på en timmerstock.
Står där bredbent, slår med staken, döljs i svallen, vinglar till, betvingar forsen.
När han tas i land på finska stranden, är festen slut,
den sista helgen i juli månad är över för denna gången
Efter detta äventyr, får spelmansgänget vila ut
innan de åter styr sin kosa söderut, och slut är även denna sången.
