Det är 90-tal och Erro spelar oss ett spratt.

En sen julikväll på 90-talet satt vi på övervåningen hos brorsan Per och pratade om trollkarlen Erro och om hur historier om hans konster och förmågor levat kvar i bygden i generationer. Ett av Erros paradnummer var att han kunde framkalla skeenden som kunde ses och upplevas av många, helt enkelt ett slags kollektiva hallucinationer.
Timmarna rann iväg, tonåringarna gav sig iväg ut i sommarnatten och dimman la sig sakta över ängarna ner mot älven. När jag kastade ett getöga genom norrsidans låga sidofönster, såg jag en bil som stannat på vägen. Antagligen turister. De hade klivit ur bilen och stod med blickarna vända mot älven. Ja, utsikten är ju verkligen fin, den tål att tittas på, tänkte jag och vi fortsatte vårt nattsudd.
Det hördes lite motorbrum från passerande bilar trots att timmen var sen. Ortsbor som var ute och finåkte eller turister som rekade omgivningarna. Det konstiga var att bilarna inte kom tillbaka. Den allmänna vägen tar ju slut vid Vittikogården. Vi kollade ut igen och såg då att hela raksträckan fram till Lindfors backe var fylld med bilar och folk stod och spanade, alla åt samma håll, över ängen ner mot älven. Vi gick ut för att se vad som stod på och såg då en märklig syn. Nere vid stranden kunde man i dimman skönja en ring av dansande älvor.
Jag rusade in efter kameran och smög med snabba steg ner över ängen. Jag hann inte ta på mig om fötterna och det daggvåta gräset kittlade under fotsulorna. Älvorna tog förvånansvärt nog ingen notis om mig, de skrattade och nynnade i en virvlande ringdans och jag kunde med kameran i högsta hugg ta mig alldeles nära.
Plötsligt ljöd ett entonigt rop som påminde om en samisk jojk över ängarna och samtidigt löstes ringen av älvor upp i en tät mjölkvit slöja som sedan sakta flöt ner mot marken och smälte ihop med ängens dimma.
Jag vände mig om och såg, att nära vägen i början av Mannes äng, på toppen av det gamla skyttevärnet som byggdes under andra världskriget, stod en gestalt med höjda armar. Genom dimman var det svårt att se vem det var. Jag trodde att det var brorsan som tagit sig dit för att skämta och jag ropade att lägg ner nu.
När jag flyttade blicken mot vägen så fanns ingen publik, inga bilar heller och med ens var även skepnaden på värnet borta. Brorsan hävdade senare att han stått kvar på förstukvisten hela tiden och att bilarna och älvorna hade försvunnit i samma ögonblick som gestalten på värnet började ropa.
Men bilderna har jag kvar…

Det är 60-tal och jag träffar Sebastian vid Pellikän korva

När Sebastian klev upp i ottan en dag och började klä upp sig i finkostymen, undrade Saima vad som var på gång. Om man skulle tordas fråga, tänkte hon. Sebbe yppade inte mycket till någon om sina förehavanden.
-Vart ska du? frågade Saima i alla fall till slut, när nyfikenheten blivit för stor.
-New York, blev det korthuggna svaret utan vidare förklaringar och av kroppspråket kunde klart utläsas att det inte var nån ide att ställa frågor.
Det höjdes ett och annat förvånat ögonbryn, när Sebastian stod och väntade på halvtio-bussen, efterom det var rätt sällan man såg honom röra sig utomhus på ljusa dagen.
Några dagar senare var han hemma igen. Ingen förklaring lämnade han ut, men vid det laget visste många att Sebbe varit over there, vilket medförde en hel del spekulationer.
Flera år senare, när jag på en fisketur hade följt älvstranden uppströms förbi gäddvikarna nedanför Lindfors, uppstod ett sällsynt möte. Jag stötte ihop med Sebastian vid Pellikän korva. Jag med ett kastspö och han med ett par sjunkstockar från flottningen, som han dragit upp på land.
Det var faktiskt enda gången jag träffade Sebbe på tuman hand och jag är fortfarande förundrad över samtalet som utspelade sig. Han frågade hur det gick i skolan och hur det var med mina föräldrar och berättade själv om sina bekymmer med att få ihop ved till vintern. Jag tänkte att nu måste jag passa på att fråga om Amerikaresan och frågade rakt ut;
-Hur var det i New York?
Sebastian tittade på mig med sina smala ögon och såg lite full i fan ut och helt oväntat började han berätta.
-Jo, när vi lyfte från Arlanda så stod det inte länge på förrän flygvärdinnorna började bjuda ut både sprit och mat, men jag tog inget för jag hade ju massor kvar av matsäcken, fast jag tog ju senare, när de kom för andra gången. Sen när vi kommit till New York, så var det ett jäkla liv överallt. Folk så förbannat och trafik och nog har man ju hört hur farligt det är för en bonndjävel i en sån stad, så när jag fick syn på en polisbil så stoppade jag den och frågade lite om hur jag enklast skulle ta mig till Bronx. Jag kan engelska, men tror du inte fan att dom bara glodde på varann och skrattade, utan att begripa ett dugg av vad jag sa, men jag gav inte upp och till slut hade Sweden, Bronx och bank i alla fall gått fram, ja kan du förstå...dom skjutsade mig in till stan och ända till banken, jag hade ju adressen i börsen. Jag kom ju på att det där var ju ett jäkla bra sätt att tag sig fram, speciellt efter att jag varit på banken och hämtat alla pengar, för det var ju därför jag rest hela vägen, för att hämta arvet efter en släkting som inte hade några egna barn.
Ja det var ju ett helvete bara det, att få ut pengarna, dom menade att dom kan föra över pengarna till Sverige utan vidare, per telefon, hur det nu skulle ha gått till, men nu hade jag ju farit ända hit, så jag sa, att nog hade jag bestämt mig, att jag skulle ha ut pengarna, det har ju inte dom med att göra, och när jag fyllt portföljen, så gick jag bara ut och snurrade lite på gatorna och fick tag på en polisbil, ja, ha ha, dom ledsna ju också på att försöka begripa vad jag sa och bjöd mig skjuts till hotellet och tror du inte att jag nästa dag åkte polisbil till flygplatsen, jojjomen.
På hemvägen åt jag på planet, tre gånger fick man mat och gott var det och på hemvägen träffade jag äldsta flickan på Arlanda, för hon visste när jag skulle komma och varför jag hade rest och var väldigt orolig, men när vi möttes vid grinden så sa jag att inte behöver man ängslas för mig inte. Här är jag nu och pengarna har jag med mig, massor av dollar, titta här i porföljen, men det får du faan ta mig inte tala om för en endaste människa, inte ens för mamma, för då tar de inte mer än ett par dar innan hela byn vet det.
Hon undrade väldigt vad jag skulle göra med pengarna men jag skulle ju så klart ta dom till Handelsbanken i Haparanda.
-Men hur var det i New York, var det fint? frågade jag.
-Ääh, städer. Inte hade jag tid att gå på sightseeing, jag såg ju ändå allting från planet sen. Husen var väldigt höga.
Om Sebbe satte in pengarna på Handelsbanken eller bara växlade till svenska kronor och fyllde portföljen är en annan historia.

Det är 20-tal och farsan kämpar i mörkret

Budkavlen 1924 gällande DM för Stockholm gick av stapeln 13 januari. En tävling, för att citera IK Götas medlemsblad; ” är ett minne av det slaget man använder fula ord om, när det kommer på tal. Då en gammal budkavleräv som Gösta Magnusson ruskade på huvudet efteråt, så borde noviserna ha ruskat på hela kroppen.
Att springa 3½-4 mil utan skidor anses rätt påkostande. Hur ska det då inte vara att att springa samma sträcka med dylika på sig. Landsvägarna bestodo mer av grus och vatten än is. Snö var sällsynt”

IK Göta ställde upp med tre lag. Sträckorna mätte fågelvägen 34, 28 samt 38 km.
Starten gick kl 09.30 från Kårsta järnvägsstation på Rimbobanan, 4 mil nordost om Stockholm. Landsvägen låg våt och smutsig och väntade på sina offer. Förstalagets Svenne Nilsson anmälde sin ankomst till växling vid Bergsbrunna som nionde man kl 13.32. Tio minuter senare anlände Städe i Götas lag III med placering 14 medan II-lagets Rulle Nordqvist, otränad, blev tvungen att ta igen sig på en bondgård . Hasade slutligen in 13.53 som tjugonde lag.

Från Bergsbrunna löpte alla västerut till landsvägen utefter Fyrisån och sedan längs småvägar mot Skokloster.
Götas Gösta Magnusson valde dock en genare väg, som lyckades rätt väl, men var jobbig och våt.
Nästa växling var i Bålsta och Götas lag I hade behållit sin placering som nia. Kaveln övertogs på sista sträckan av Lundbäck som gav sig iväg kl 18:02 och det hade hunnit bli mörkt.
II:a och III:e- lagen kom in för växling som 18:e respektive 19:e lag och här slutade deras äventyr eftersom slutmännen föredrog en varm och upplyst tågkupé i stället för att i nattens tysta timmar skutta omkring som vettvillingar på 5-milavägarna till Djursholm.

”Lundbäck stred alltså vidare ensam för klubbäran. Lindberg som reserv hade fullt sjå att följa honom där han i ungdomligt övermod rusade fram i nattmörkret. Efter en mil hade Lindberg fått nog och lämnade Lundbäck fria händer. Vid Kallhäll var unge Lundbäck knäckt, men ett besök på ett litet kafé gjorde människa av honom igen och men en 15-öres cigarr i byxfickan fortsatte han den vilda jakten mot Djursholm”, berättar krönikören John Arthur i medlemsbladet.

Under hand fick han sällskap av Gideon Eng från Djurgården som kände sig osäker på vägvalet . När Gideon vädrade mål startade han spurten, men Lundbäck hade krafter kvar, höll undan och visade vägen in i det sista. Laget blev sjua med en använd tid på 14 timmar 32 min 43 sekunder.

Det är 50-tal och tullarna spanar
Det var dags för stortvätt på tvättplatsen nere vid Pyykiranta. Carl hade kärrat ner träspannen kvällen innan och fyllt dem, så att de fick svälla, spänt upp linor mellan träden, sett till att det fanns gott om ved och placerat den trebenta svarta gjutjärnsgrytan så den stod stadigt över eldstaden.
Första turen ner längs strandstigen hade skapat en hel del irritation. Grannens nyöppnade camping hade till en början inte så väl förspänt med det sanitära. En del campare hade kommit på den lysande iden att gå en bit in i skogen, för att uträtta sina behov och här fanns ju en fin öppen stig som man kunde ställa sig på, grabba tag i ett ungträd och knäböja lite. Carl hade fått vända hem efter en spade för att skyffla undan lite lämningar, så att skottkärrehjulet inte skulle bli nersmetat. För den svenskspråkiga delen av semesterfirarna satte han upp en skylt vid det mest frekventerade stället med texten ”Det är härligt att skita på grönskande äng och torka med rosor i röven”, det fanns en strof till på rimmet, men den lämpar sig inte i skrift här…
Solen hade gått ned bakom en molnfri horisont bortom Tapanis uddes yttersta spets på finska sidan, vilket bådade vackert väder och fast det tidigt nästa morgon låg en tät sensommardimma, så kändes det att dagen skulle bli solig och varm.
Framåt förmiddagen var spann och baljor med blötlagda kläder utspridda kring eldstaden där Carls unga hustru Maria kokade det vita linnet i tvättgrytan. Så fort dimman hade lättat hade kläderna åkt av och baddräkten på.
På något märkligt sätt kände hon sig iakttagen, medan hon stötte med klappträt i bykgrytan. Hon sneglade i ögonvrån mot buskaget vid ungbjörkarna mot Mannes strandäng, vars tid som slåttervall var förbi och därför hade börjat slya igen i kanterna. Bland buskarna skymtade en blå båtmössa med guldgul knapp vilket var tillräckligt för att avslöja vilka som gömde sig i buskarna; några av byns yngre generation tullare.
Nu ska de allt få sig en dusch tänkte hon, lade ifrån sig klappträt och började stöka runt bland tvätthögarna, utan att visa att fluktarna var upptäckta. Hon flyttade undan lite kläder från ett välfyllt spann som stod på lagom avstånd från buskaget, sänkte en balja i spannet, lyfte den lugnt och låtsades fundera var den skulle ställas, gjorde plötsligt en snabb rush och hivade iväg vattnet rakt in bland buskarna. Det rasslade till och iväg for tre ”patrullerande” gränsuppsyningsmän med faslig fart och försvann upp i skogen.
Det vackra vädret höll i sig hela dagen och all tvätt var torr innan kvällen. Carl och Maria kunde avsluta dagsverket med ett skönt bad i det 25-gradiga vattnet. Alarna i stranddungen hade fått ytterligare en överdos fosfater från allt tvättvatten, de växte så det knakade, löven var stora som handflator, man kunde nästan tro att växterna muterat.

Det var 60-tal och taket var en viktig mötesplats.

När sommarlovet började så var det dags för oss pojkar att flytta upp på vinden, där vi kunde husera fritt ända tills höstkylan tvingade oss ner igen. Först fanns ju förstås ett hinder innan flytten; storstädning. En kommendering som varade från morgon till kväll. Vintern skulle städas ut ur huset. Varenda pinal skulle torkas och rengöras. Alla mattor ut i en stor hög i ladan inför den årliga mattvätten i älven. I Torneå tvättas det fortfarande mattor vid älvstranden liksom i Helsingfors i Östersjön, med tallsåpa, precis som vi gjorde på 60-talet, men vår metod var effektivare eftersom vi gjorde det i strömmande vatten och sköljningen blev mycket enklare.

När städningen av huset var till ända var det redan sen kväll och man kunde själv börja inreda sitt näste på vinden. Solen sken in genom fönstret i gaveln och utifrån hördes alla ljud genom springorna vid takfoten och även genom taket som bestod av vankantade brädor och spåntak, med ett lager takplåt ytterst som tillkommit under senare år. Man kan ju tycka att det skulle vara störande med ljuden utifrån, men det var på det hela taget ganska intressant. Om nån gick förbi på vägen hördes knastret från fotstegen, en bil kunde susa förbi och man kunde avläsa från motorljudet och hastigheten om det var Riku eller Mikael, eller om det var en turist som tveksamt kört förbi skylten till campingplatsen. En bekräftelse fick man strax om bilen kom tillbaka eftersom vägen tog slut vid Pellikägården.
När det regnade kunde intensiteten avläsas av dropparnas möte med takplåten, allt från ett stilla sus av pyttesmå droppar, till ett lätt trummande eller ibland ett hårt smatter och om det haglade, kunde det kännas att man befann sig i en resonanslåda under en oupphörlig trumvirvel.

Ett av de märkligaste ljuden kunde man ofta höra, när det var ett lättare regn på natten eller tidigt i ottan. Då kunde det sitta ett antal kråkor på taknocken och ha konferens. Klorna skrapade mot plåten och den otroligt rika variationen på läten lät verkligen som en djup diskussion om viktiga saker. Ibland hördes ett flax och någon flög iväg, kanske i vredesmod, ibland hörde man någon landa, hooa till och byta position och vete tusan om det inte var nån korp inblandad i samtalet ibland. Någon tyngre med mer pondus i rösten och med mjukare rörelser, som om den hade gummistövlar.

Mötet kunde hålla på ganska länge, men om Emil startade traktorn, eller en morgonpigg turist kom ut på vägen för en morgonpromenad, så blev det helt tyst. Sen hördes några krrr, kijrh , chrkhr, kraa, chkoorr. Därefter gnisslade takplåten till av det gemensamma avstampet och man anade vingslagen när gänget lyfte efter den förhoppningvis givande sammankomsten.

Det var 60-tal och många turister på holmen

Vår båtplats vid Vähä Närä var ett populärt tillhåll för turisterna.
En sen eftermiddag när jag kom ner till stranden, satt en man och en pojke på var sin flat sten med flugspön, väskor, håvar och mygghattar och såg lite nedslagna ut.
-Nappar det, frågade jag.
-Den här älven verkar stendöd, sa mannen. Finns här någon fisk över huvud taget?
-Tja, nu blåser det från nordost, himlen är klar, solen skiner rakt i strömmens riktning och då hugger inte harren. Visst finns det fisk i älven, fortsatte jag, men det är inte som det har varit. -Vill ni höra?
-Ja, varför inte.
-Men först gör vi upp en eld så myggen håller sig på avstånd.
Jag visade dem vår gamla bykplats i gläntan en bit upp från stranden, där ringen av stenar än idag tjänar eldstad under sommarnätterna.
-Under kriget, när farsan var ute och rodde drag en höst så började laxöringen hugga som besatt på en liten röd gummiwobbler. Det var säkert ett dussin båtar ute på älven, men ingen annan fick något, medan farsan drog upp öring efter öring. Det är ingen ide att jag talar om hur många han fick, för ni skulle ändå inte tro mig. Till slut var båten så tungt lastad med fisk så han var tvungen att sluta. Det blev helt enkelt för jobbigt att ro i den starka strömmen ovanför IsoNäräs forsnacke.

Nästa dag for han till stan och köpte alla drag av den sorten som fanns i Keijas sportaffär. Den som han fiskat med var nästan helt söndertrasad. Sen den gången fick han aldrig någon fisk med den sortens wobbler. Inte ett endaste hugg.
-Och det där vill du att vi ska tro på? kommenterade pojken.
-Nä, det vill jag inte, men sant är det. Tro vad ni vill, men när laxen steg förr
i tiden så kunde det nästan bli som i naturfilmerna från Kanada, som man har sett i skolan.
En gång när jag och farsan var på väg till affären på finska sidan började det koka av fisk runt båten, ute på fjärden här, och farsan slog med årorna till höger och vänster för att försöka knocka en lax , men det lyckades inte. En snabbfotad kille skulle nog ha kunnat ta sig iland från båten hoppandes på laxryggarna, för det var stora bjässar. Vet ni förresten att den största laxen som fångats här i älven vägde 42 kg? Den togs omkring 1915 i en karsina-pata neråt älven en bit och i det svepet tog man 400 laxar på en gång.
Vad en karsina-pata är, kräver en lång förklaring och det ska vi inte ge oss in på just nu.

Av hävd åt byn laxsoppa på stranden efter årets första kolk och för alla ungefär 200 av byborna, som var med, behövde man bara laga till en enda fisk, nämligen storlaxen på 42 kg. Inte finns den med i några rekordlistor, men när ni kommer hem efter semestern, så slå upp Lax i Nordisk Familjebok. Där står att den största lax som fångats i Sverige vägde 42 kg, fångad i Torne älv. Det var den laxen som festades upp den gången, kokt i en bykgryta på Benjamins strand, halvannan kilometer neråt älven.

Vi satt kvar en god stund och matade elden och språkades om både ett och annat och vi synade deras fina drag och flugor.
-Men hör ni, märker ni att vinden har vänt till sydlig och det har mulnat på. Vad är klockan? Halvåtta? Ska vi inte se efter om harren är hungrig?
Jag tog mina redskap som låg gömda i buskaget brevid båten och tog mig ut i forsen och pappan och hans pojke tog sig uppåt en bit efter stranden för att pröva lyckan på en plats där chanserna att få napp var lite bättre än vid båtplatsen där jag aldrig fått någon fisk förutom några gäddor på senare år.

Farsans söndertuggade wobbler Pluck har jag kvar.

IK Götas vinnande lag i Dagbladsstafetten 1923. O i mitten av mellersta raden ovanför flaggan.


Tidigt på 20-talet – då Orvar flyttat till Stockholm

På hösten 1919 smet ett par Revonsaariynglingar in i en godsvagn på Haparandas nya pampiga järnvägsstation. Orvar och och hans kompis Arne Revoniemi hade beslutat sig för att ta sig till Stockholm. De hade förberett sig med en rejäl matsäck och varma kläder, för någon värme fanns ju inte att vänta sig på den typen av resa. De lyckades hålla sig undan hela vägen ner till huvudstaden. Målet hade hela tiden varit att ta värvning och från den 22 november och 3 år framåt blev de två 16-åringarnas nya hemvist kvarteret Göken på Kungsholmen mellan Hantverkargatan och Norrmälarstrand, där Svea Ingenjörskårs 4:e kompani höll till.

Orvar hade i början som en av sina uppgifter att sköta om hästar i stallet. Bland alla hästar fick han så småningom en särskild favorit, hingsten Berra, en riktigt envis en, som inte tålde att bli hunsad.
En söndag när Orvar hade permis och var ute på stan och flanerade, såg han en folksamling runt en hästskjuts. Han stannade för att se vad som stod på. En häst hade stannat mitt i en korsning och kusken manade och skällde på hästen och slog honom med en piska. Hästen var Berra..
Han gick fram till hästen, tog tag i grimman, smekte hästen på mulen och sa; -Hej Berra, kom nu så går vi. Berra satte av i maklig skritt och när de kommit en bit, sa Orvar till kusken att han skulle ge fan i att slå hästen.

En dag fick Orvar order att omedelbart inställa sig på kungliga slottet. Befälet som gav ordern pratade skånska och Orvar uppfattade inte allt han sa och vågade inte heller fråga. Det var nåt med vilken sorts utrustning han skulle ha med sig, som han inte riktigt uppfattade i skåningens utläggning. Han hade i alla fall fattat att han skulle vara ordonnans på slottet.
Kung Gustav V fick sig ett gott skratt när de nya ordonnanserna presenterades, eftersom en av dem stod i givakt i full stridsmundering och de övriga i paraduniform.
På slottet vimlade det av hovfolk och så småningom blev Orvar någorlunda hemtam i sin nya omgivning och for med ärenden och meddelanden. Många i personalen tog vägen förbi köket väldigt ofta och gick mumsande på små smörgåsar.
En slottslakej tyckte en dag att Orvar såg hungrig ut och stack till honom en macka. Orvar tog hela mackan i en tugga, men kände att nåt var väldigt fel. Smaken på pålägget var för honom helt okänt och smakade urdjävligt, men han vågade inte annat än svälja, men blev tvungen att smita åt sidan och fann ingen annan råd än att diskret spy i fickan på vapenrocken.

Med tiden blev Orvar, som var mycket idrottsintresserad, med i IK Göta och tävlade i flera olika sporter.
På den tiden var träningen inte så minutiöst planerad och ofta gick det ut på att göra några extra träningsrundor några dagar före tävlingarna och man kom väldigt långt med ren talang. Han var med de flesta gånger när IK Göta vann Svenska Dagbladsstafetten år efter år på 20-talet. Enda förlusten (bara 2;a plats) var 1927 då det franska laget Olympic vann.
Den mörkhyade gentlemannen från Frankrike som kämpat mot Orvar kom fram efter växlingen, svepte sin handuk om Orvars nacke och kramade om honom som tack för god kamp.
Det var tornedalingens första kontakt med närgången vitlökslukt och det som hände med smörgåsen på slottet höll på att hända igen, fast denna gång lyckades han behärska situationen och gratulerade sin överman.