Det är 2010 på Käringholmen
Ett stearinljus i bastukammaren, kastar
ett fladdrande ljus in i bastuns dunkel.
Julinattens himmel speglar sig
i finska viken.
Bykgrytans eldstad sprakar
Håller vattnet varmt.
J öser skopor över kiuas, ´ugnen´,
Mjukt fräsande stiger löyly, ´ångan´,
slickar väggarna och taket,
träffar våra ryggar
från höger och vänster sida.
Det hettar till, men sticks inte
Rappen med en doftande vihta, ´ruska ´,
får huden att svida
Svetten bryter fram
Ur minnet hörs Bolme sjunga Vysoskij;
”Elda bastun! Låt ångorna blända mig,
bär mig långt bortom vett och förnuft!
Gör mig rusig och saligt förgiftad
med brännande, renande luft.”
M står vid tvättbänken,
öser en balja över sig,
Som grannmoran på Revonsaari,
ett halvt sekel sedan.
Sjögren har redan gått ut,
dykt ner i det svarta vattnet,
sitter nu på bänken under fönstret
läppjar på en öl
Han byggde bastun.
Den blev fin.
Löylyn sielu, ´ångans själ´, blev ett
med den mörkgrå byggnaden,
Vi går ut och gör sällskap.
Svalkar oss i det ljumma vattnet,
Natten är varm, ingen handuk behövs.
Basturena är vi nu till både kropp och själ.
