Det är 60-tal och julhundarna drar förbi

 

Det är 60-tal och julhundarna drar förbi

      Ett par veckor in i december dök de upp, julhundarna, joulukoirat. Jag fick aldrig klart för mig varifrån de kom, men förmodligen från finska sidan över Torneälvens is. I början av vintern fanns inte så mycket snö, så det var lätt att ta sig över till fots, även för oss. Farsans markeringar med granruskor längsmed den första snirklande överfarten på den bräckliga höstisen kunde fortfarande vara synliga, men hundarna följde förstås inte det spåret. 

      Det var något märkligt med dessa jyckar. De kom i flock likt ett gäng tonåringar som drev runt för att hitta på något kul. En brokig skara som kunde bestå av ett par stövare och finnspetsar, någon lapphund, någon drever, ibland en collie och ofta någon oidentifierbar gatukorsning. Det kändes som att de smitit från sina hem, samlats ihop i ett gäng för att ge sig ut på en äventyrlig utflykt. 

      Hundarna uppförde sig väl, skällde inte på folk utan utforskade tyst och nyfiket allt som kom i deras väg. De kom småspringande mellan de ännu ganska låga snövallarna längs Revonsaarivägen, vek av in på gårdsplanen för att hitta något matnyttigt eller annat intressant och drog sedan vidare in på grannen Wallos gård. En stund senare kunde man se dem försvinna bakom vägkröken vid Revoniemis ladugård och så var de borta lika fort som de dök upp. Ibland hände det att de kom tillbaka efter någon eller några dagar, kanske på väg hem igen.

      Flockens storlek och sammansättning varierade, men deras snabba besök återkom år efter år.
När julhundarna gjort sitt gästspel så visste man att snart är det jul.

Det är 70-tal och rumpan går för sista gången.

    När den värsta vårfloden sjunkit undan, var det dags att ställa älven i ordning för flottningen.

Det välbekanta dunket från flottarlagets tvåtaktare hördes redan tidigt i ottan eftersom klockan på finska sidan alltid var en timme före och följaktligen började lagets arbetsdag redan klockan sex svensk tid. Plåtskorven, styrd av tian (kymppi) Raualas Matti, klöv den spegelblanka vattenytan med flottarlaget på släp i två långa träbåtar.

    Kraftiga stockar som bildade bommar,  bogserades ut och fästes i sina ankarstenar, för att hindra  timret att flyta in och fastna på stränderna.

    Det var ett vemodigt dunk från motorbåten denna nådens sommar 1971.

Sista säsongen för timmer, som vältrats ned i Torneälvens biflöden, att långsamt flyta genom lugna sel och strida forsar, ner till sorteringsverket i Hellälä utanför Haparanda, där det inhuggna yxmärket i stockens ände, angav ägare och stockens destination, sågtimmer eller massaved.

    Många mytomspunna  flottare hade tampats med brötena som bildats i forsarna under lågvatten och irritationernas knutar efter det riskfyllda arbetet fick lösas upp i storbastun i Kukkola efter arbetsveckans slut. Nog kunde de gubbarna vara fulla i fan i bland. När prosten som bodde på Revoniemigården  en morgon gick ner till stranden för att språka med flottarna, blev han bjuden på kärnmjölk ur en mejerikruka. Han tackade hjärtligt och tog skopan, rörde om och drack med välbehag.

 -Tack ska ni ha, väldigt gott med riktig kärnmjölk, allra godast är klimparna på botten! utbrast prästen.

Men det var ju bara det att när flottarna sett prästen komma så vill de skoja lite. Alla var redan mätta och slatten med kärnmjölk som var kvar fick en extra tillsats. En kull nyfödda åkersorkungar blandades hastigt ner i krukan.

     När Rumpan, det sista timret för säsongen, passerat Ojan lahti och flottarlaget rensat stränderna, löst upp de sista brötena och dunket från Mattis motorbåt tystnat, hade en epok gått i graven. Otaliga var de stockar som genom åren flutit förbi. Betydligt färre, men ändå många, var de som inte nådde fram, som blev kvar längs färden, sjunkna till botten, vattenstinna, så att flytförmågan svunnit, förvandlats till fällor för ovana fiskare.

Under campingturismens guldålder på 60-talet glimmade sjunkstockarna av fasthakade spinnare. Behövde man nya fiskedrag var det bara att att dra på sig cyklopögat och simfenorna, ta ett djupt andetag och glida neråt i det strömmande vattnet och plocka.

 

Nu dundrar timmerlassen fram längs vägarna istället så snöröken yr bakom långtradarnas  skymtande baklysen.

 

                     Det är nutid och tullstugornas tid längs Torne älv är förbi.

                    Smugglingen över Torneälven har periodvis varit rätt omfattande, lindrigt uttryckt. Därför har tullverket varit en viktig arbetsgivare i Haparanda och gränsbyarna norrut längs älven. Farfar E-A var från 1901 till 1940 en av många gränsridare, som tullarna i början av 1900-talet titulerades. 4 av hans närmaste grannar på Revonsaari likaså.  Hans ”kollegor” på andra sidan  var fram till 1917 ofta kosacker eftersom Finland fortfarande var ett storfurstedöme under den ryske tsaren.

                   Många är historierna om ”entreprenörer” som skaffat sitt startkapital med hjälp av nattliga turer över älven. Tiden efter andra världskriget brukar betecknas som smugglingens guldålder med de ”stora” varorna kaffe och socker från Sverige till Finland.  Cyklar, rakblad, tvål, kryddor, mjöl, klockor, skor, snus och piptobak, var andra varor som letade sig vägar över gränsen österut. Sprit, cigaretter, kött och bildäck kom åt motsatt håll, liksom mängder av hästar som blev hamburgerkött och kanske filén redan på den tiden serverades som oxfilé ibland på restauranger.

                      Bevakningen av gränsen kunde ibland ta sig en del bisarra vägar. Fram till 1972 var passagen över älven formellt styrd till gränsstationer med tullstuga på båda sidor om älven.  ”Vår” gränsövergång på Revonsaari  fanns ca 100 meter nedströms om vår båtplats och far, som tog sig över älven mest av alla, brukade ro fram mot gränsövergången, vinka upp mot tullstugan och sen vända båten uppströms och ro iland vid sin egen båtplats.

                      Att strunta i att passera tullstationen var inte så populärt bland vissa tullare och kanske var det därför, som det i slutet på 50-talet började växa upp en timrad stuga

mitt bland ungbjörkarna, precis intill vår strandstig. En extra tullstuga med små fönstergluggar, där man bekvämt skulle kunna sitta och punktmarkera båtplatsen och stigen, eftersom man av någon outgrundlig anledning fått för sig, att avancerad smuggling förekom längs farsans färdväg, när han rodde över mor till jobbet eller handlade i Osmos handelsbod eller hälsade på sina vänner på finska sidan. Man hade dock glömt en sak. Projektet hade inte sanktionerats av vare sig tullmyndigheten eller markägaren. Bygget fick ett abrupt slut när markägaren Manne fick nys om saken.

                    Den timrade stugan som hann få väggarna resta, blev senare en perfekt lekplats för oss smågrabbar. Vi utkämpade många slag kring dess knutar, med blåsrör av björnfloka och rönnbär som ammunition .

                    Nu när tullstugornas tid längs Torne älv  är förbi sen länge,står den kvar som en relik och minner om tider som gått. Timret har av väder och vind patinerats till en vacker silvergrå nyans, likt ryggen på en gammal gorillahane. Golvet har för länge sedan förmultnat, och naturen återtar steg för steg platsen.

 

 

 

 

 

 

Det är 60-tal och vi springer nakengatlopp.

               Lördagsbastun på Revoniemis gård var en mångårig ritual. Som liten palt följde jag med mamma och bastade med fruntimmerna, men så småningom var man stor nog att bada med karlarna, eller rättare sagt stor nog att inte få bada med damerna. Gårdens döttrar hade ju även fått pojkvänner och det hände ibland att de var på plats, när det var dags för bastubad, som den varma lördagkvällen i början av 60-talet, då de fick den lysande iden att skoja lite med turisterna på stranden.
              Det var semestertid och Wallos camping på Revonsaari var fullproppad med tält. Besökarna kom puttrande i sina bilar med tälten ordentligt fastsurrade på taket. De svenska camparnas hemvist kunde lätt härledas med hjälp av bilarnas nummerplåtar. A och B var från Stockholm, C var Uppsala, D Sörmland osv. De flesta utländska turisterna var finnar och norrmän, men många kom också från mellersta och södra Europa.
               Förutom den lilla badplatsen var tältplatsens strand rätt otillgänglig och sank. Därför klev många över staketet till Emils kohage, lite tvekande på dagen, men på kvällen, när korna gått till ladugården för mjölkning, väller mängder av turister in i hagen, för då slipper man vara rädd för de nyfikna stora kreaturen. Att de är hur snälla som helst kan ju de långväga gästerna inte veta.
               Den här ljusa och varma högsommarkvällen var stranden kantad av flanerande och fiskande semesterfirare. Särskilt populär var bryggan vid Revoniemis båtplats nedanför björkdungen.
               I lagårdsbastun östes det på lite extra ånga av seniorerna för att testa vad ungtupparna tål. Det blev lite olidligt hett och ett svalkande dopp kändes plötsligt väldigt lockande och det var ju bara tvåhundra meter ner till bryggan. Under tjoande satte vi iväg genom hagen.
               Reaktionen på stranden var väntad men ändå häpnadsväckande. Efter vårt överlumplande nakengatlopp fick folket bråttom att under förskräckta rop sprida ut sig på behörigt avstånd. Vattnet kändes ljummet, rejält över 20-grader. De äldre killarna simmade ut till timmerbommarna som var såphala av alger och en verklig sport att balansera på. Jag vågade mig inte ända dit ut, så jag simmade en bit uppströms till badstenen nära stranden och såg då, att både en och annan turistkikare var intresserat riktad ut mot de balanserande gentlemännen på bommarna.

Vinterkyla

Det var 60-tal och riktigt kallt.

Kölden small i husknutarna när jag gick ut på dass den kvällen. Det vinande ljudet från de hårt spända elledningarna kändes några tonsteg högre än vid en vanlig köldknäpp. Luften stod så still, att avlägsna ljud med lätthet bars över nejden. En hostning på finska sidan, en kilometer bort, på andra sidan om den frusna Torneälven, kändes som den kom från grannens gårdsplan.  Ett hundskall ljöd från väster över Saarenmäkibacken. Kunde vara Nisse Forslunds stövare som skällde. Kunde också vara en julhund som sprang lös på 99an mot övre Vojakkala på jakt efter mat eller sällskap.

Gröna böljande  norrskensdraperier svepte över den stjärnklara himlen. Förnuftet säger att man inte kan höra norrsken, men jag svär, jag hörde det sprakande ljudet.

Den bitande kylan gjorde att sittningen på dass inte blev långvarig. Inte som vanligt, då man i ficklampans sken kunde fördjupa sig i någon intressant artikel i en avlagd tidning, innan man slutligen rev sönder sidan, skrynklade den mjuk inför dess sista uppdrag. Kuriren och Haparandabladet  fungerade bra. Den finska  tidningen Kaleva dög inte alls. Trycksvärtan var av klenare kvalitet och smetade av sig i ändalykten.

På väg in igen stannade jag till på den uppskottade stigen. Norrskenet var helt borta och på den månfria sjärnhimlen hade sikten ersatts av den mjölkiga Vintergatan och myriader av stjärnor. Jag spanade en stund för att om möjligt upptäcka en satelit, men nån astronaut fanns ju inte där uppe för tillfället. De senaste rymdfärderna hade varit dramatiska. Gemini 6 och Gemini 7 hade flugit i formation  endast  0,3 meter från varandra och i Gemini 8 hade Neil Armstrong lyckats upphäva kapselns kraftiga rotation på 1 varv i sekunden och i den senaste ryska färden hade kosmonauten Leonov  i Voschod 2, efter världens första rymdpromenad först inte lyckats ta sig in igen eftersom rymddräkten expanderat i rymdens vakuum.

Kung Bore satte snabbt stopp på stjärnskådandet och natten som följde blev den kallaste jag varit med om. Farsan  gick upp mitt i natten och laddade den stora ugnen med en extra omgång meterlånga vedträn.

Vätskan i vår sprittermometer nådde inte alls upp till skalans nedersta streck som  slutade vid -50 °C, utan hade krupit ner till en liten boll i glasrörets nedersta ände.

Det är vinter och 60-tal, innan ordet ekohus är funnet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det slog i dörren till förstukvisten, stampljud från en snöig känga

trängde in i husets mjuka ljus.

Ingen drog upp dörren från den kalla farstun,men någon skulle komma, 

ljudet var ett varsel,

det var föregångaren som stampat, ”esikulkeja” se vain oli.

När en liten stund förflutit kom han, Emil, grannen, klev vant in i pörtet,

satte sig i stolen, den av rotting med sönderslitet armstöd.

satte tungan upp mot gommen,

drog in luft mellan sina tänder,  jag kan än förnimma ljudet.

-Vad här är varmt, muttrade han stilla, istället för nån annan hälsning.

Blev strax serverad kaffe, som han hällde upp på fat och drack

på vis som seden var med sockerbit i munnen.

Stoppade sin sura pipa med greve Hamiltons blandning,

som lyste nästan lika brandgul som glöden i ugnen

som var eldad med meterlånga vedträn.

När sen kvällens spörsmål och samtalsämnen talats färdigt.

När de tvärsäkra åsikterna enats eller gått i clinch

kunde kvällen redan vara sen och det var dags att sova.

Murens yta kunde svalna väl betänkligt när glöden falnat,

släppt sin hetta,

medan kölden small i  timmerns knutar och elledningarna sjöng sin spända sång.

När det var som kallast ute sökte mössen skydd i källarn.

Man kunde vakna till i natten av en liten smäll från platsen under källarluckan.  

en stackars mus som inte kunnat låta bli att nafsa på osten i gillrad fälla.

I ottan, när man vaknat och tydligt kunde höra visslan, från loket ”Ukko Pekka”,

långt borta på finska sidan,

visste man att det var svinkallt och det var lika bra att ligga kvar i sängens värme,

tills farsan tänt i gjutjärnsspisen från Norrahammars bruk i Småland,

för då så kunde man få sig en kopp varm choklad gjord av Mazetti Ögonkakao.

 

Det var 1880-1958 och finska var ett förbjudet språk i skolan

Det var 1880-1958 och finska var ett förbjudet språk i skolan.

Skolfröken Hilda Mathlein var en hårdhänt sälle till lärare, som ofta drämde till eller slog med pekpinnen så flisorna rök och injagade skräck i ungarna på Vojakkala folkskola. 

En dag ställde  hon sig framför Orvars bänk och ställde en fråga; – Orvari, Mistä mie olen trollin näkönen?    

-Orvar , på vilket sätt ser jag ut som ett troll?   Orvar, 7 år, fullkomligt överrumplad, tog den märkliga frågan på största allvar, tittade noggrant  på fröken, funderade och svarade slutligen; 

-Nokasta!,  -På Näsan!

Tjong!

Örfilen kom som en blixt och smällde ner på hans vänstra öra så det sjöng i huvet i flera minuter.

Det var några äldre flickor som sagt till Mathlein  att;  -”Orvar tycker att fröken ser ut som ett troll!”

Vad som föranlett detta är dolt i historiens dunkel, farsan var lite otydlig på den punkten. Han var kanske inte helt oskyldig.

Händelsen visar däremot att Mathlein struntade fullständigt i den språkpolitik som svenska  staten dragit i gång på 1880-talet, vilket innebar att det var förbjudet att tala finska, såväl på rasterna som på lektionerna.

Med tiden kom dock nya lärare som anpassade sig till reglerna och skolbarnen fick hem skriftliga anmärkningar, för att de talat det förbjudna språket…..

Det fanns förstås folk som opponerade sig. Bland andra skrev några av traktens söner, skollärarna William Snäll, Axel Forslund, Edvin Mäkitalo och Emil Kemi, till skolöverstyrelsen och föreslog att finska skulle användas som hjälpspråk i undervisningen.

Förslaget resulterade i våldsam kritik från försvenskningens förkämpar som verkade livrädda för att finskan skulle stärkas och i Haparandabladet öste insändare galla över förslagsställarna.

Denna politik fortsatte ända till slutet på 50-talet. 1955 gick storebror Bosse i ettan. Kaxig som han var redan då, hävdade han sin rätt; –”Lärarna får inte bestämma vilket språk barnen pratar på rasterna”. Följden blev otaliga bestraffningar, sitta inne på rasterna, kvarsittning, anmärkningar. Grabben kommer hem med en skriftlig anmärkning till sin finska mor. Vete tusan om hon inte tog den till dasset, skrynklade den mjuk och torkade ändan med den.

Några äldre elever lärde Bosse en ramsa om rektorn, som han enligt instruktion av de äldre, skanderade under det öppna lärarrumsfönstret;

 -”Juntti Puntti punnittiin, kirkon yli heitettiin, Piian paskala peitettiin.”

–” Juntti Puntti  han blev vägd, kastad över kyrkans tak, täcktes  sedan med Piigans skit” (rektorns hund hette Piika).

Reaktionen lät förstås inte vänta på sig. Huruvida det var språket, eller ramsans innehåll, som väckte den största ilskan är ju svårt att avgöra men Juntti kom ju utrusande och körde in alla misstänkta i klassrummet. Här var det inte fråga om att finna den skyldige. Samtliga anklagade fick rapp med pekpinnen över fingrarna. Bror min  hävdar att han ryckte undan händerna i sista sekunden. Den redan spräckta pekpinnen smällde i pulpeten och spräcktes så flisorna rykte.

Slutligen,1958,  blev det officiellt tillåtet att tala finska i skolorna i Tornedalen, men vissa lärare och rektorer försökte vidmakthålla förbudet med näbbar och klor till en början, men motståndet ebbade ut. Kunskaperna i finska hade ju naturligtvis försämrats avsevärt under denna långa förbudstid och resultatet av den nästan hundraåriga språkpolitiken blev, att man odlade sin egen dialekt, som regering och riksdag slutligen med dåligt samvete upphöjde till eget språk; Meänkieli.

Sen uppstår ju nästa språkdiskussion om vad som är rätt och fel på meänkieli. För min egen del som halvfinne så menar jag, att när jag är i Tornedalen så talar jag svenska eller finska eller tornedalsfinska, eller allt på samma gång, men att det också är viktigt att odla det finska språket eller tvärtom att finnarna odlar det svenska. 

Tornionlaaksossa mie puhun aivan niinkuin itse haluan, suomea tai ruotsia tai meänkieltä tai minunkielä, tai kaikkia samala aikaa, mutta on myös tärkeätä  viljellä suomen kieltä, ja päinvastoin, että suomalaiset viljelevät ruotsin kieltä.

Var nu det här sista finska eller meänkieltä eller illa stavad finska?